Han gillade vad han såg. [NSFW]

De hade trashat en efterfest…
De hade trashat en efterfest, stackars Rebecka. Egentligen borde han inte dricka efter klockan två. Men Emil insisterade på att han åtminstone skulle komma ikapp. Så blev det, tre tequilashots senare (Serverade av Rick) och en egentligen för stark sours var han varm i bröstet och log lite för mycket.  Självsäkerheten var det inget fel på heller.
I soffan satt han. Ruffsigt vinrött hår och glasögon med svarta bågar, Yao. Den grabben var för snygg för sitt eget bästa och hans bitterhet tillsammans med sin självironi var något av det sexigaste Johannes varit med om. Snacket på krogen ikväll hade fått honom att vilja hångla upp honom där vid bardisken. Så utan vidare damp han ned i soffan, bredvid Yao som höll på att välta ut sin dricka. Deras lår nuddade varandra, Johannes fokuserade på Yaos nakna knä som skyntades genom revan på hans jeans.
”Hej igen”, sa Joannes och höjde sin sours.
”Tja”, sa Yao och de skålade. ”Var haru Emil?”
”I köket och snackar med Rick tror jag… och du är ensam?”
”Nä, inte nu”, sa Yao och Johannes kände hur han synade honom, det kändes bra. ”Alltså hur känner du Emil?”
”Värst vad du har hakat upp dig på Emil då”
”Han är en hemlig crush”, sa Yao och tog en klunk. ”Alltså jag skämtar? Är bara nyfiken”
”Nätkompisar sen typ 100 år tillbaka, han övertalade mig att flytta upp”
”Tack Emil”
”Va?”
”Vad tycker du om Umeå då?”
”Jo härlig, men kallt och mörkt på vintern”
”Där sa du något riktigt sant”
”Vart kommer du ifrån då?”
”Uppsala”
”Blir du förolämpad om jag säger att jag bara tänker på Pelle Svanslös?”
Leendet på Yaos läppar var äkta. Sakta skakade han på huvudet så luggen föll i ögonen. Ryckte lite på axlarna och tog en till klunk av sin drink. Johannes fuktade sina läppar och följde varje rörelse noga. Såg hur Yaos adamsäpple rörde sig när han svalde.
”Ahhh, det är väl det som är bra med Uppsala I guess”, fortsatte Yao. ”Vart kommer du ifrån då?”
”Göteborg”
”Det trodde jag inte”, sa Yao med höjt ögonbryn.
”Jaså?”
”Nä, trodde Stockholm, på din dialekt”
”Öhh va? Nä vafan”, Johannes skrattade och kliade sig i nacken, då stötte Yao till honom i axeln med ett flin.
”Jag skämta?”
”Ojoj, värsta komikern ikväll?”
”Ahh när jag full, då är liksom coolheten borta ändå, så då är det bara att köra på”
Johannes sköljde ned det kommande skrattet med alkoholen, råkade svälja fel och började hosta när kolsyran kittlade i halsen. Det fick Yao skrattande dunka honom lätt i ryggen. Därifrån fortsatte de att prata om sina hemstäder, roastde dem. Det var rätt kul. Och det gick upp för Johannes att båda hade lämnat dem för att få en nystart. Nyfikenheten var så stor men han ville inte förstöra kvällen. Dessutom, ju längre han hade pratat med Yao ju svårare var det att inte hångla upp honom i soffan, och annat också.
Mitt i alla de barnförbjudna tankarna så kom Sarah och Emil. De skulle tydligen börja röra på sig, och Yao gav honom en sista nickning innan han reste sig upp ur soffan och försvann ut i hallen.
Johannes satt kvar i soffan ett tag. Tänkte nästan låta Yao försvinna ut från lägenheten med Sarah och Emil. Det var nu, eller aldrig. Yao skulle inte glida honom ur händerna som någons tvål. Han halsade det sista av drickan, smällde ned glaset i bordet och stegade ut efter dem. Emil och Sarah var redan påpälsade. Yao försökte sätta sin fot rätt i kängorna, läderjackan var på. Johannes tvekade inte. Innan han lät Yao reagera över vem det var som tagit tag i överarmen så var deras läppar pressade mot varandra. Lukten av hårsprej och rök fyllde näsborrarna. Kyssen besvarades och Yao placerade sin ena hand bakom Johannes nacke, började leka med det mörka korta nackhåret. Han pressade sig hårdare mot Yao som snubblade till och de hamnade mot väggen.
”Vi går nu!”, sa Sarah så högt hon kunde och Yao ryckte till lite.
”Vi borde också gå”, sa Johannes frågande, lät Yao bestämma vad som skulle hända härnäst.
”Till dig?”, sa Yao och la en hand på Johannes bröstkorg, skulle knuffa honom men istället tog han en handfull av hans tröja.
”Till mig”, sa Johannes i ett leende.

Att ta sig till lägenheten tog kanske tjugo minuter. Under den tiden hade de inte sagt så mycket. Fokus hade varit på vad som skulle hända när de kom in. Efter att Yao släkt sin förbannade ciggarete.
Väl inne i hallen fortsatte de där de slutade hos Rebecka. Att ta av sig ytterkläder och skor gick inte nog snabbt. Johannes brydde sig inte ens om att tända i lägenheten innan han ledde Yao in den lilla ettan och till sängen. Fjädrarna lät när de båda sjönk ned på madrassen. Johannes kysste Yaos mungipa, käke, hals. Slanka fingrar hade sökt sig in under Johannes tröja, följde formerna på magrutor och ryggtavla.
”Sluta flexa”, mumlade Yao i Johannes öra, han rös av välbehag när naglar sakta ströks över ryggen.
”Ha!”, var det enda han fick fram innan Yao kysste honom, hungrigt.
Yaos kropp sjönk djupare ner i det fluffiga täcket när Johannes la sig ovanpå honom. Sakta under fortsatta kyssar började Johannes knäppa upp Yaos nitbälte. Grabben var redan på väg att bli hård. När Johannes fick problem att dra av de tajta stuprörsjeansen tog Yao över och ålade sig ur dem. Undertiden slängde Johannes av sig sin skjorta och tog av sig de mörka jeansen, kalsongerna hängde med av bara farten. Han passade även på att ta fram en kondom från nattduksbordet och trä på en. Härifrån skulle allting gå lättare. Hudkontakten gjorde allting hundra gånger mer verkligt, mer intensivt. De började utforska varandras kroppar. Yaos tur att gränsla honom. Kyssa nacke och hals, läppar som rörde sig längre och längre ned. Hjärtat som slog fortare. Johannes gav ifrån sig ett nöjt ljud när Yaos läppar slöt sig om honom, och han visste exakt vad han höll på med. Det var länge sen Johannes tyckt det varit så skönt. Hans nerver fick helt spasm, men precis när han var på gränsen till klimax slutade Yao. Johannes såg på killen som satte sig upp.
”Har du glid?”, frågade han och satte sig gränsle över Johannes igen, kysste honom.
”Såklart”, sa Johannes.
”Jag vill att du tar mig”, sa Yao.
”Är du säker?”, Johannes var tvungen att fråga, för säkerhetskull.
Yao nickade och Johannes nöjde sig med det godkännandet. Detta var något han hade velat hela kvällen. Grabben behövde inte be fler gånger precis.

Morgonen efter vaknade Johannes av att mobilen durrade till. Lite yrvaket öppnade han ögonen och lyckades greppa mobilen med automatiska rörelser. Det var Emil som hade skrivit på messenger. En äggplantemoji och ett frågetecken. Johannes flinade lite, vilken sopa hans vän var. Hans flin mjuknade till ett leende när han tittade på grabben som låg bredvid honom och sov. Det vinröda håret var rufsigt och ansiktet mjukt och avslappnat. Så himla stor kontrast än när han var vaken. Johannes visste inte varför men han hade fallit för den där coola tönten så hårt. Eller så var det bara en hårdare crush. Istället för att fortsätta tänka på det återvände han till Emils meddelande. Beslöt sig för att vara lika sopig och skickade en äggplanta och smylien med solgalsögon och brett flin. För det var precis så han kände. Hög på endorfin och som att han var bäst i världen. Han såg på Yao en till gång, ville kyssa honom, göra en repris fast hindrade sig. Men gud, han gillade vad han såg.

Är sååå newbie på sånthär så hoppas det funkade xD

Till hälften skrothög [fantasygrej]

Dikta ligger nere och i och med det så skapade jag denna blogg. Hähäh.
blogg där jag kommer lägga upp lite grejer jag skriver på fritiden. Så vi får se om jag skriver längre grejer eller kortare grejer. Men än så länge lägger jag upp en kort grej från en fantasystory jag arbetar med så håll er till godo, de som läser detta :D

Aleon gjorde sin vanliga morgonrutin. Lederna i vänster arm skulle oljas och de nötta skruvarna skulle spännas åt. En gång i tiden hade metallhöljet varit så blankt att du kunnat spegla dig i det. Nu var den matt och repig, mekaniken i armen gnisslade och vid skruvarna och kanterna var metallen fläckad av rost. Om det var av de sju trogna år av användning eller att ägaren till denna arm var vårdslös gick att diskuteras. Dock var Aleon rätt säker på att det berodde på det sistnämnda. I en lättad utandning la han ifrån sig skruvmejseln och böjde fingrarna. Tummen krampade lite, en känsla lika bekant som en gammal vän. Ibland kände hans sig som en åttioåring man med artros trots att han var tjugosju. Fast det var väl livet som en skrothög. Han såg ned på sitt vänstra ben. Huden var ljusrosa och blank, från knäskålen och nedåt var hans ben också ersatt med en robotprotes. Metallhöljet var fortfarande blankt och skruvar intakta. Ja, han var till hälften skrothög i alla fall.
   Mitt i alla bestyr flög dörren upp och Aleon ryckte tag i sina lakan med snabba rörelser för att skyla sig, skruvmejseln som legat på sängen flög tvärs genom rummet. I ögonvrån hade han skymtat mörk hy och en kortklippt spretig frisyr, Isía. Hennes höga skratt var lite genomträngande och hon log så brett att tänderna syntes, lös mot hyn.
   ”Ska du sitta där länge som en påkommen ungmö?”, sa Isía och satte sina tonade pilotglasögon i det vita håret, de isande grå ögonen hade något illmarigt i sig,
   ”Håll tyst”, sa Aleon och reste sig upp, kinderna hettade något.
   Lakanen föll i en hög på sängen. Den blanka och skrovliga huden på vänster ben fortsatte längst vänster sida av kroppen och löpte upp mot fästet till hans armprotes. Även hans högra hand och underarm hade fått smaka på samma skador och hade blank skrovlig hud. Enbart Isía hade sett honom i enbart underkläder och linne och han hade inga planer på att expandera den siffran. Målinriktat haltade han sig mot byrån i det lilla rummet och tog fram en svart skjorta med pärlemorknappar, början på den perfekta klädseln för en perfekt kväll.
   ”Vi har en stor kväll framför oss”, sa Aleon och började flinkt knäppa skjortan.
   ”Nehä, det menar du inte?”, sa Isiá med rösten drypande av ironi.
   ”Jag vill att du ska vara i ditt essä Isía! Tog du med alla papper?”, suckade han genom sammanpressade käkar, fokuserade på att stoppa ner skjortan ordentligt i ett par svarta byxor som var förstärkt med svinläder.
   ”Ja såklart, jag har stenkoll”, sa hon, bara genom rösten visste han att hon plirade mot honom. ”Har du?”
   ”Älskar vindandar åskväder?”, förkunnade bara Aleon och drog sin mänskliga nagellösa hand genom det mörka håret.
   ”Vad ska det antyda?”, frågade hon.
Aleon flinade och tog på sig sin resemantel med pälskrage och spände brättet. Allting flöt på som de skulle, de var redo för första delen i planen. Första mötet på Traos och det skulle vara avgörande hur de kommande månaderna skulle se ut. De behövde prata sig in hos rätt människor spela sina kort rätt, bokstavligt. Smälta in trots att de var ett så udda par som var berömda för att sticka ut, i vissa kretsar. Fast de var också duktiga på att ligga lågt när det väl gällde.  Aleon var mer än redo, det här skulle bli en av deras största bedrifter. De skulle inte misslyckas. Han drog på sig sina gråa hajskinnsvantar som låg och väntade på honom uppe på byrån.  Och plötsligt var hans trasiga jag som bortblåst. Han skådade sig själv i helkroppspegeln som var fastmonterad bredvid dörren. Där stod nu en självsäker ung man som inte tog nej som ett giltigt svar på någon order. Från en trasig tredjedels cyborg till Aleon Kapenhag, mästertjuv, svindlare och spelhusens osaliga ande som tog deras pengar. Fast ingen visste att han existerade, ibland kände han sig fiktiv. Till och med mer fiktiv än de påhittade alter egon som skapats under de år han, ja, levt. Som pricken över i:et så satte han sin höga svarta hatt på huvudet och tog emot gåstaven Isía räckte till honom. Den var svartlackerad och skaftet var en helgjuten silverkorp.
 ”Jag var född redo för det här!”, sa Aleon och mötte Isías blick.
 ”Menar du det bokstavligen eller bildligt?”, sa hon och rätade sig upp, borstade av sin egen klädsel i ljusgrått och kungsblått, det var bara en sak som inte passade in,
Aleon tog ett steg fram emot henne. De stod så nära varandra att hon var tvungen att se upp på honom, vilket alltid var lika kul för han visste att hon hatade det.  Hon hann ta av sig glasögonen innan han ens hunnit höja handen för att göra det åt henne. Annars var hon också redo. De hade perfekta klädseln för att verka viktiga utan att sticka ut. Bara då fick du komma in på Taros.
”Bokstavligt, såklart!”, skrattade han och himlade med ögonen. ”Fin frack”
Isía log och snurrade runt på stället. ”Visst gjorde skräddaren ett bra jobb?”
Aleon nickade. Den satt åt precis rätt och framhävde hennes kurviga figur på ett smickrande sätt. Hon skulle bli iögonfallande ikväll med tanke på hur vacker hon var. Precis det var tanken. Det började pirra i hela kroppen av nervositet och adrenalin och han kunde inte hålla sig från att kroka arm med henne. Isía, hans kumpan och medbrottsling, nu fanns det ingen återvändo.
”Ska vi gå? Verdana”, sa han och slängde igen dörren efter dem.
”Absolut, Duray, hur känns det att lätta på adelns penningpung?”, sa hon, lutade sig närmare honom och han kände lukten av hennes håroljor.
”Jag känner mig, disträ, nästan… som att jag var någon annan”, sa Aleon och flinet på hans läppar kunde inte bli bredare.