Flagnat nagellack - del 1

Klara låg i soffan, hade sitt fluffiga kaninmjukdjur som stöd för nacken. Det var februari och snön hade vräkt ned en vecka. Plogvallarna var närmare två meter på vissa ställen och hon hatade att ta på sig täckbyxor. Vilket hon verkligen behövde på grund av sin förbaskade reumatism i knäna. Hon vägrade mer kortisonsprutor. Mest att värken efter kortisonsprutan i knäet gjorde henne så slö under dagen och dagen efter.
   Hjärtat kramades åt lite extra när hon såg på alla bilder från sommaren. Grillkvällar nere vid vattnet med gänget. Tanja med sitt tjocka svarta hår flätat, också sommarbränd och vacker. Hon höll om Tobias, som i jämförelse såg lite extra blek ut och han hade en bränna på axlarna lika alarmröd som en stoppskylt. Ändå såg han fett söt ut med ännu fler fräknar på näsan.  Bredvid dem stod Daniel. Solbränd, blond, stubbig och sommarfräsch med vit-tshirt och jeansshorts. Det sved lite i hjärtat men hon trängde undan känslan.  Djupare ner i instagramträsket föll hon. Tyvärr var rekommenderade klipp och foton inte alls lika kul längre. Bara hemska DIY’s som var idiotiska eller tvålkarvning? Vad var grejen med ASMR? Ett jam hördes och en liten fluffig kropp la sig bredvid henne i soffan. Klara log stort och klappade den sköldpaddsfärgade kattungen över ryggen. 20 veckor i morgon och Klaras nya rumskamrat. Det hade varit givet att ta henne från djurskyddet. Klara och Tobias hade hjälpts åt att fundera på namn. Men det hade blivit Saria för hennes väldigt gröna ögon. Ytterdörren öppnades och lukten av MAX-mat fick henne att le stort. Så kvickt hon kunde utan att störa sin vän satte hon sig upp. Fixade till kaninens päls runt ögonen så den kunde se ordentligt och fluffade upp den lite. Insåg att den fortfarande såg lite ledsen ut över ett hon nyss legat och mosat den.
   ”Hej”, hörde hon Tobias från hallen.
   ”Hej, gick allt bra?”, frågade hon, sträckte på ryggen som knakade, hörde hon rätt eller nynnade Tobias Hamilton soundtracket. ”Hallå?”
Att Tobias inte fått tinnitus var ju ett mirakel.  Precis när hon gjorde en insats att resa sig kom han in i vardagsrummet. Två Max-påsar i händerna och lurarna på huvudet, axlarna ryckande i takt till musiken. Nu hörde hon tydligt vilken låt det var dessutom. ”The ten duel commandments”
   ”Alltså tönt”, sa Klara när han ställt ner påsarna på bordet och äntligen tog av sig lurarna.
   ”Jag kan ju inte sluta lyssna när John Laurens duellerar mot General Charles Lee ”, sa han sakligt. ”Hur är läget?”
   ”Bra, mosig av jobb, du?”, nöjt såg hon ned i påsarnas innehåll och roffade åt sig den med nuggar.
   ”Jo bra, träffade nyss skådisarna, det blir spännande i år”, sa Tobias och tog en stor tugga på sin hamburgare.
   ”Vem ska du vara i år då?”, frågade Klara på smyg.
   ”Pfft, det kan jag ju inte säga”, sa Tobias och himlade med ögonen. ”Bra försök though”
   Klara tog djupa klunkar av sin cola. ”Mhm, eller hur”
   Tobias öppnade munnen för att säga något men verkade tveka och tog en näve pommes istället. Klara slickade av sina salta läppar. Såg frågande på honom.
   ”Daniel ville inte vara med i år”, sa Tobias, försökte låta så vanligt som möjligt men misslyckades totalt.
   ”Jaha, vad tråkigt”, Klara insåg inte hur kylig hon lät innan orden flugit ur henne. Men om Tobias skulle anklaga henne för att Daniel var ledsen skulle hon bli arg på riktigt, spelade ingen roll hur mycket hon älskade sin rödtott till vän. ”Han gjorde slut och inte jag”
   ”Jag vet men…”,
   ”Snälla, jag vill inte prata om Daniel”
   Tystnaden blev tjock mellan vännerna. Saria viftade med ena tassen, ville sno pommes från Klaras hand. Katten fick som hon ville och skuttade iväg med sitt byte över golvet. En liten knaprig bit skadade inte direkt.
   ”Förlåt”, sa Tobias tyst. ”Men det suger att vårt gäng inte är som det ska längre”
   Jo det visste Klara väl. För Tobias såg deras gäng som trasigt, och han ville alltid laga saker. En väldigt fin egenskap i många avseenden. Bara det att han inte behövde fixa det här egentligen. Inget fanns att lagas. Hon och Daniel var inte direkt ovänner, de var mogna nog att fatta när saker inte funkar. Ont gjorde det ändå. Egentligen var hon nog mest sårad för hon förstod att det var hennes fel, lite grann. Daniel hade inte orkat med henne, punkt. Inte som flickvän i alla fall. Att säga det till Tobias och Tanja hade nästan varit värre än att få nyheten från Daniel. Allt hade känts som att de varit föräldrar som skulle berätta för sina barn om en skilsmässa.
   ”Det är lugnt, en dag kommer vi kunna umgås som vanligt, men inte än, allt är för nytt”, Klara suckade och såg tröstande på Tobias. ”Det ordnar sig”
   Tobias log smått. ”Jag vet att det kommer göra det”
   Resten av kvällen pratade de inte om Daniel. Istället tog de tillfället i akt att titta på serier de snackat om att se tillsammans. För Klara kändes det som evigheter sedan de sågs. Det var inte riktigt som förut då hon och Tobias träffats varje dag. Inte för att det gjorde något men stunder som denna så märktes det av lite extra tydligt. Istället hade de blivit duktiga på att ta vara på tiden då de faktiskt sågs. Pratade om viktiga saker, såg till att göra allt som de planerade ihop tillsammans så det inte skulle bli uppskjutet. En mer, effektiv vänskap, typ? Tobias låg halvt lutat mot hennes axel med Saria i knäet. Hon liknade nästan en toffla där hon låg med tassarna instoppade under sig och kisade nöjt då Tobias kliade henne på huvudet. Vissa gånger stod Klara inte ut med sin lilla katts söthet. Visst hon kunde vara en plågoande när hon grävde i krukor och ville dräpa Klaras plantor. Men det gick inte att vara sur på henne. Klara sträckte sig mot henne och tryckte henne lätt på nosen med pekfingret. Vilket resulterade till att missen sakta strök kinden längst efter hennes finger. Nä hennes hjärta dog. Hon förtjänade inte den sötheten i sitt liv!
   ”Jag kidnappar henne nu, jag är ledsen”, Klara tog upp henne och la henne på rygg i sin famn, katten kurade om möjligt högljuddare.
   ”Det är spexfest om två veckor”, sa Tobias och kliade Saria på den lockiga magen. ”Vill du komma? Folk typ förväntar sig det vid det här laget”
   ”Njaaa”, Daniel skulle nog vara där ”Vilka kommer vara där?”
   ”Alltså, det är svårt att säga, folk bjuder alltid kompisar, och kompisars kompisar”, sa Tobias och ryckte på axlarna. ”Men det är i en studentkorridor på Fysikgränd”
   ”Såklart det är vad annars”, skrattade Klara och himlade med ögonen, sen flinade hon. ”Alltså shit känns som att du alltid gör grejer, eller festar, din cooling”
   Tobias skrattade och stötte till honom i axeln. ”Så mycket är det väl inte?”
   ”Nä, nä”, flinade Klara.
   Hennes töntiga älskvärda rödtott hade äntligen hittat sin plats och var med bra, roliga personer. Spexet och studentlivet hade gjort honom gott. Det och Tanja. Hon var glad för hans skull och missunnade honom ingenting. Fast ibland kunde hon sakna honom. Trots att han satt i hennes soffa här och nu kunde hon sakna att de sågs varje dag. Så var det att bli vuxen, det hade hon insett. Vuxen och jobba åtta timmar. Men hon hade sin älskade kisse. Glad såg hon ner på Saria som nu hittat en gummisnodd som hon lät susa över golvet glatt springande efter med svansen som en diskborste. Men nog kunde hon känna sig lite ensam, och vardagen var tråkig. Hon ville att något skulle hända, och snart.
   ”Snälla, kom, folk saknar dig!”
   Alltså egentligen, Daniels kompisar var hennes kompisar också. Hon saknade dem och faktiskt hade han ingen ensam rätt på det. Hon hade ju också ett socialt liv.
   ”Okej, jag kommer”

Sommarnätter och kvällsbad

Saltvattnet stank nästan upp i näsan, färjans motor brummade. Simon stod i fören och lutade sig nästan över relingen. Hamnen till hans sommarö växte i horisonten. Magen kittlade nästan lika mycket som vinden som lekte med hans hår. Fiskmåsarna gledflög över honom. Om detta inte var sommar, visste han inte vad som var det. Västerbottens skärgård var hans sommarhem. Kuster som kantades av faluröda stugor och bryggor där båtar i olika storlekar låg till. Han påminde sig själv om att be Gustav att lära honom segla i år.
”Hallå, håll dig inne i färjan pojk”
Simon vände sig tvärt och såg Styrman Åkersson. De vita buskiga ögonbrynen och den isande blå blicken i det fårade ansiktet krävde respekt. Utan att tveka gjorde Simon som han blev tillsagd och tog ett steg bort från relingen. Åkersson log smått. Trots att Simon var tjugofyra vid det här laget så skulle nog den gamle kaptenen alltid se honom som tio.
”Hur är det där ute i år?”, frågade Simon och stoppade lite försynt händerna i sina fickor.
”Ja, du vet hur det är, massa skärgårdsamatörer”, muttrade Åkersson och kliade sig i nacken. ”Tror de förökar sig för varje år”
Simon skrattade till. ”Då har mamma och pappa mycket att göra i år då” och familjen Strömbäck.
”Sist jag såg dem hade de värdshuset fullt”
Simon visste att han skulle bli indragen i köket trots sin semester. Det gjorde inte så mycket. Skillnaden var väl ändå att maten som gjordes i värdshuset var husmanskost istället för italienskt. Åkersson nickad hejdå när Simon inte hade mer att tillägga. Det var dags att lägga till, färjan saktade in till halt och landgången sänktes ned. Han var först ned på kajen med all sin packning. Tillsammans med alla andra som steg av färjan knatade han iväg på grusvägen mot värdshuset. Gruset knastrade under skorna och björklöven rasslade i vinden. Fåren som bodde granne med vägen bräkte välkomnande.  Ulliga kroppar sprang fram till staketet och spanade in främlingarna. Simon vinkade glatt och hälsade på dem. Snabbt blev han ointressant då han inte hade mat. Men de var inte snabba nog utan Simon snodde till sig en klapp på en mjuk fårnos.
Värdshuset var sig likt, välklippt tomt, fyrkantiga häckar och krattad och rensad grusgång. Simon såg stolt på den nymålade fasaden som han hade fått slita med under några helger innan turistsäsongen. Ett trevåningshus och enda att stå på hade varit en ranglig stege. Tur att det varit han som stått och ranglat på den och inte hans pappa. Klockan plingade glatt då han klev in i receptionen. Där som varje sommar stod Berit med sitt yviga röda hår och gröna skarpa ögon, som nu synade honom med ett brett leende.
”Men hej Simon! Äntligen kommer du!”
Hon klev bort från disken och gav honom en stor kram som luktade somrigt och blommigt. Hon var kring femtio men ung i själen och en god vän till familjen.
”Du blir mer och mer lik din pappa för varje år”, fortsatte hon och rufsade honom lätt i det yviga bruna håret. ”Du måste klippa dig, ska jag komma förbi i kväll?”
”Visst, låter perfekt”, sa han och rätade till sin trunk som börjat skava lite. ”Var är mamma och pappa?”
”Bosse går en tur med några gäster runt området och Gunilla passar köket”, Berit kom av sig när dörren plingade till igen och sommargästerna strömmade in. ”Jag kan säga att du är här om jag ser dem, vi ses”
”Absolut, jag går förbi Strömbäcks så fort jag packat upp”
Simon begav sig till tredje våningen där familjen hade sin boning. Där han var född och uppväxt under somrarna. Hans rum var sig likt med den gamla sängen stående längst fönstret och den solblekta rullgardinen neddragen. Trunken slängdes på golvet och han satte sig på sängen i ett nöjt pip. Nersutten, knölig, men nostalgisk. Han drog upp rullgardinen och log. Fönstret i hans rum hade lätt den finaste utsikten. Bakom skogsbrynet där en rävfamilj bott förra året kunde han se det glittrande havet. Nä, det här var fantastiks. Men bättre skulle det bli.
Strömbäcks bodde en kilometer bor från värdshuset, vid klipporna. Deras hus var bråkdelen av värdshuset men lika röd. En renoverad fiskestuga med tillhörande båthus. Så fort Simon närmade sig tomten lät han lukten föra honom mot Strömbäcks stora rök. Där bland all rök och sot stod Gustav i enbart hängselbyxor och la ned gyllenbrun sik i stora lådor. Om än möjligt så hade han blivit ännu snyggare än sist han sett honom i våras. Väl skulpterade armar, stubbig, och det rågblonda håret uppsatt i en knut.
”Tänker du bara stå där och glo eller tänker du hälsa?”, flinade Gustav och tog av sig sina arbetshandskar.
”Ehh, hej?”, sa Simon lite fåraktigt. ”Trodde det var fisken som skulle rökas och inte du”
Gustav reste sig till sin fulla längd, sträckte på ryggen. ”Du skulle få en bamsekram men jag stinker nog…” Simon hade redan slagit armarna om honom.
”Jag står ut med att lukta rökt fisk”, mumlade Simon in i Gustavs hals. ”Jag har saknat dig”
”Och jag dig”, de stod så ett tag, men för snart drog de sig undan. ”Nä, den här fisken ska till värdshuset, tänkte ta flakmoppen, hänger du med?”
Sagt och gjort. Gustav hade dragit på sig en sliten blekt t-shirt och Simon satt på flaket tillsammans med lådorna rökt sik. Nostalgin slog emot honom som en tegelvägg då de brummade iväg. Hur många somrar hade de inte skjutsat varandra såhär? Sedan de var typ tretton eller fjorton. Tio år, och ändå kändes det som igår. Simon sneglade bak på Gustav, några hårslingor hade letat sig ur hans knut och han kisade lätt för att inte få solen i ögonen. Att de känt varandra hela livet kändes också knäppt. Tiden gick verkligen fortare ju äldre man blev. Jobbet, livet i allmänhet kom i vägen för så mycket ibland.
Tillbaka på värdshuset tog de varsin låda fisk och gick in köksingången. Värmen från spisarna gjorde luften kvav tillsammans med människorna som slavade med att ta hand om alla beställningar. Simon kände genast hur han kom i arbetsmode och var nära på att torka av några tallrikar som var redo att gå ut till gästerna. Men han skärpte till sig och tvingade sig att inte röra dem.
”Stefan ta över bongarna, hej gubben!”
Simon kvävdes i en revbensknäckande kram av sin mamma. Hon var kort, hade svart busigt hår som satt i en liknande knut som Gustavs. Hennes skrattrynkor syntes tydligt med det breda leendet på läpparna och hon synade de båda grabbarna.
”Hörde från Berit att du åkte till Strömbäcks så fort du fick chansen”, sa hon och plirade mor dem. ”Bra att du gör någon nytta ändå och hjälpte Gustav, tack, du får hälsa pappa”
”Han stod mest och njöt av utsikten”, flinade Gustav och Simon knuffade till honom i axeln. ”Nä, farsan är nog tillbaka med båten och mer fisk, måste dra”
Hjärtat hoppade till då Gustav gav honom en snabb puss. Allt blod forslades upp i ansiktet och Simon log som ett fån långt efter att Gustav åkt hem. Detta var bara början på hans semester. Fyra veckor med bara den grabben… underbart.
Som väntat så fick Simon hjälpa till i köket en stund, eller snarare han insisterade för att avlasta lite från sin mamma. Det var en rolig omväxling med nya råvaror och ingredienser. Siklådan han gjorde på den nyrökta fisken blev helt underbar. Familjen åt den till och med till middag när allting lugnat sig nere i restaurangen. Vad han hade saknat det här, att sitta med sina föräldrar och prata om allt möjligt och prata länge. De var så lättsamma och enkla. När de erbjöd honom te och skorpor som kvällsfika gjorde det lite ont att tacka nej. Men han skulle till Gustav. De hann definitivt äta te och skorpor någon annan gång.  
Kvällen var ljus och det var liv och rörelse ute på värdshusets gårdsplan. Familjer spelade kubb och folk hyrde fiskespön för att gå till bryggan. Alla passade på att klämma in så mycket skärgård som möjligt i sitt besök. Simon mös på tanken att han alltid kunde åka hit. Inga hinder. Skärgården fanns alltid hos honom.
Vägen till Strömbäcks gick inte fort nog och på någon minut knackade Simon på sjöboden intill deras brygga. Gitarrsträngar slutade plocka och dörren gnällde då Gustav öppnade den. Utan hejd hälsade Simon på honom med en ordentlig kyss. En kyss som besvarades ivrigt och Gustav drog honom tätt intill sig och dörren stängdes.
Sjöboden var Simons favoritställe. Hade alltid varit. Nu när Gustav tagit över den. De låg nu på en tältsäng under varsin filt. Stirrade upp på alla diverse ljusslingor som prydde taket i olika färger och nyanser av varmt och kallt ljus. En murgröna levde sitt eget liv vid fönstret och skulle snart klättra upp på antennen till radion. Ett trangiakök stod hopmonterat och var full gång med att koka tevatten. Gitarren var upphängd på en vägg som pryddes av gamla garn nät. Simon mös ihop tätare mot Gustav som fortfarande luktade en aning rökigt. Den grabben passade in på ett helt annat sätt än vad Simon någonsin skulle göra. Motsatsen till Berit, Gustav var en gammal själ i en ung kropp. Vilket var det absolut mest charmiga med honom och skulle alltid vara det. Lite för tidigt reste sig Gustav upp för att ta på sig närmaste paret byxor.
”Hur länge stannar du?”, frågade Gustav och började rota i ett skåp efter muggar och te.
”Fyra veckor”, Simon satte sig upp och drog filten tätare om sig.
”Åh vad trevlig!”
”Tänkte att du ska få lära mig segla”, fortsatte Simon och tog tacksamt emot en kopp med rykande hett earl grey.
”Jaså minsann?”, flinade Gustav och satte sig i skräddarställning bredvid honom i sängen. ”Kan jag väl göra, vad ska du lära mig då?”
”Laga mat”, skrattade Simon och lutade sig mot Gustavs axel. ”Strömming, bullens och öl räknas inte”
”Men äsch” Ett högt pip undslapp Simon då Gustav skämtsamt knuffat till honom, han var inte sen på att hämnas.
När sjöboden blev för varm att vara i och de insett att teet verkligen inte hjälpt till på den fronten beslöt de sig för att bada. Helt sonika sprang de ut nakna och hoppade från bryggan i sommarnatten. Det iskalla vattnet snörpte ihop lungorna och gjorde hjärnan klarare. En räv skällde i skogen och storlommen sjöng sin ledsamma sång. Men Simon var så jävla lycklig där han satt och dinglade med benen i vattnet, lät soluppgången värma honom. Såg små fiskar simma mellan sjögräset. Inte nog med allt det fina. Bredvid honom satt den mest fantastiska och sanna människa han visste om.  Gustavs rågblonda hår var utsläpp och hade torkat till en lejonman. Simons hår låg i en backslick, fortfarande fuktigt.
”Fyra veckor”, mumlade Gustav och flätade ihop deras händer. ”Så kort tid när jag jobbar”
”Då får vi utnyttja dem till max”, Simon kysste honom. ”Tro mig jag har planerat in allt”
”Jaså?”
”Japp, kan ju säga att det kommer vara rätt mycket tid i din sjöbod”
”Ta igen för förlorad tid menar du?”, skrattade Gustav, så hjärtligt att det värmde i kroppen.
”Såklart, vad annars?”, flinade Simon och Gustav drog honom till sig.
”Vet du? Ta och kyl ner dig!”
Helt utan förvarning flög Simon ned i vattnet med ett plask. Halvt skrattande halvt kippande efter andan bröt han vattenytan. På bryggan satt Gustav och asgarvade med tårar i ögonen. Två kunde leka samma lek. Triumferande greppade han Gustavs fotled och ryckte. Den blonda manen var det sista som syntes innan han for ner under ytan hälsade på de små fiskarna i sjögräset. Därefter blev det ett vattenkrig som liknade ett från när de var små. Bara det att det aldrig hade slutat med kyssar och ömma smekningar. Nä, det var här Simon levde. På hösten gulnade han och tappade bladen. Men på somrarna slog han ut i all sin prakt och lät alla smittas av glädjen han kände. För sommarkvällar, nattbad och grillning. För att åka flakmoppe och vakna till måsarnas eviga skriande. Sommaren var här och Simon skulle njuta för fullt.  

Ett par röda pumps

Kropparna rörde sig i takt till musiken, som en enda massa. Lamporna blinkade i olika färger. Mitt i smeten bland alla svettiga kroppar och kroppsodör befann Cornelia sig som i trans. Piskade med sin långa hästsvans när hon rörde på sig, följde musikens rytm. Hon älskade det, älskade att dansa. Älskade hur blodet pumpade så hårt att det bultade i öronen. På helgerna gick hon alltid ut, själv eller inte spelade ingen roll. Framförallt när HAN skötte musiken. Mitt i allt kaos såg hon på honom där vid DJ-båset. Sitt långa askblonda hår i en hästsvans. Armarna väldefinierade med tatueringar. Ett linne med så låg urringning att han inte lämnade något åt fantasin. En gång hade de fått ögonkontakt men hon hade inte vågat utbyta några ord. Det var så värdelöst egentligen hur mesig hon var kring personer hon tyckte var snygga. Inte nog med det så var han värsta tjejmagneten. Alltid lyckades han få napp och gå hem med någon, någon som inte var Cornelia Ikväll skulle det dock bli hon, om hon fick bestämma. Hon var ensam och ville ha lite kul! Musiken avtog och han tackade för sig under rungande applåder i synk. Cornelia torkade svetten ur pannan och hämtade andningen, vilket var svårt med den redan använda luften runt om henne. Snart spelades ny musik, men inte av honom. Han rörde sig med nästan flytande mot baren, lutade sig mot bartendern för att beställa något. Hon fuktade läpparna och rätade till sin tofs. Nu fan skulle det bli av.
”Hej”, Deras blick möttes, han hade djupblå ögon.
Smala läppar som kröktes uppåt. ”Tja”
”Jag gillar dina remixer”, fortsatte hon, blev irriterad när hon insåg att hon lekte med en hårslinga mellan fingrarna.
”Tack, har märkt det”, fortsatte han, tog långsamma och djupa klunkar från det skummade ölet. ”Du är ofta här”
Hennes kinder hettade. ”Jag gillar att ha kul”
”Jag med”, fortsatte han, ställde ned den uppdruckna ölen, synade henne från topp till tå.
Hjärtat bultade minst lika snabbt som när hon dansat. Det var något med honom som fick det att pirra i hela kroppen. Hon ville att han skulle ta henne här och nu. Känna hans händer utforska hennes kropp. Läppar pressas på hennes hud. Hon knöt sina händer så hårt så de glittriga naglarna skar in i handflatan.
”Ska vi gå?”, frågade han med höjda ögonbryn.
”Ja!”, sa hon, insåg att hon lät lite för ivrig på rösten men han skrattade bara, ett klingande och melodiskt skratt.
Sensommarkvällen var ljummen och ljus när de började gå längst älven. Gruset knastrade men det gjorde inte ont under bara fötter. Lättsamt svängde hon de röda pumpsen i handen, fram och tillbaka. Tog in doften av lummiga blad, och saltvatten. Vänta, saltvatten, från älven, här? Det kan inte stämma. Alkoholen måste slagit ut hennes sinnen. Inte nog med det så orkade hon inte bry sig. Varmt plirade hon mot killen sim gick bredvid henne. Lång stilig och rakryggad. Egentligen ville hon nypa sig i armen. Det kändes otroligt att hon nu gick bredvid killen hon så länge suktat efter. Fast då slog det henne.
”Jag vet inte vad du heter?”, sa hon lite försiktigt, nästan dumt.
”Kan vi inte låta det vara lite spännande?”, sa han och ögonen glimmade av finurlighet.
”Okej då”
Hela kroppen pirrade allt intensivare när han såg på henne sådär. Okej, om det var så han ville leka skulle hon inte hindra honom. Två kunde spela samma spel. Tveksamt lutade hon kinden mot hans axel, insåg att det var han som luktade hav. Måste nog vara hans rakvatten? Eller? Killen la en arm om henne och alla funderingar upphörde. Nä vid id det här laget skulle hon kunna dra in honom i skogen.
Men de fortsatte att gå längst grusvägen. Älven ersattes med fält där hästar betade och därefter skog. Trädkronorna började växa sig tätare och snart lyckades inte solens strålar tränga igenom alla barr och blad. De bruna barren på stigen stack under fötterna och Cornelia blev med ens lite orolig. Insåg att hon tappat uppfattningen på hur länge de egentligen gått. Fötterna var smutsiga och lite såriga. Varför hade hon inte upptäckt det förut?
”Vart ska vi?”, frågade hon med hes röst.
”Tänkte att vi kan nattbada”
Nattbada? Ja, jo varför inte. Svetten klibbade mot huden och det kändes på något vis riktigt hett med den tanken. De två,  ha sex i ett vattenbryn. Snart gick det inte! Ju förr hon kunde slita  av kläderna på  honom desto bättre! 
Bakom ett tätt snår fanns det en liten plätt med sand. Uppenbart var det ett ställe där folk brukade gå ned och bada. Här låg älven till och med spegelblank. Cornelia var inte sen med att dra klänningen över huvudet. Slängde nästan armarna mot ryggen för att bli av med behån under tiden hon hasade ur sina trosor, sparkade undan dem med fötterna. En plötslig doft av havsluft slog emot henne och Killen strök sin handflata lätt längst hennes ryggrad. Huden knottrade sig av välbehag.
”Gå ned i vattnet så kommer jag”, viskade han, de mjuka läpparna vidrörde fjäderlätt hennes öra.
Utan att tveka eller titta på honom lät hon sanden fastna mellan tårna då hon gick ned mot vattnet. Trots att det var kallt och huden drogs ihop till gåshud brydde hon sig inte. Att doppa sig ned till midjan som annars var en pina var gjort på några sekunder. Att ta ett dopp och ta sig längre ut var inte heller svårt. Men chocken av kallt vatten gjorde henne klarare i huvudet då hon bröt vattenytan igen.
”Shit vad kallt det var!”, fick hon fram genom hackande tänder och vände sig mot stranden, men va?
Han var borta. Vilt började hon flacka med blicken. Insåg att sensommaren ersatts med dimma och gula löv som guppade på vattenytan. Tänderna klapprade och kroppen var illröd och svullen. Vafan? Vad hände? Musklerna stretade emot när hon försökte röra sig mot land, det gjorde så ont. Vattnet kändes som isande nålar, brände. Mitt i allt plaskande och försök att ta sig upp hörde hon det. Ljudet av en fiol som sakta spelade en dyster melodi någonstans ifrån. Ljudet från stråkarna ekade över vattnet. Hon kunde inte bry sig mindre. Upp ur vattnet skulle hon, fort! Ett simtag, två simtag. Helvete, vad hennes kropp krampade, orkade knappt bära henne. Gång på gång svalde hon vatten och frustade. Dimman hade tätnat.  Hon trodde att hon rörde sig mot land. Ett armtag, två armtag, tre armtag. Vafan? Fiolspelet drunknade i ljudet av Cornelias skrik. Från dimman framträdde en vit häst den askgrå manen draperad längst halsen, våt. Dess svarta ögon var fäst på henne och den simmade rakt emot henne.  I vild panik försökte Cornelia ta sig bort från besten, simma ut mot älven. Hon hörde dess frustande jämna andetag komma emot henne. Tårarna började rinna men hon orkade snart inte mer. Det brände till när hästen bet tag i hennes underarm och drog ned henne under vattnet.
Det  som syntes på vattenytan var krusningar efter dem. Fiolen hade slutat spela och på strandkanten  låg ett par röda pumps.  

IRL [Epilog]

”Tobias vi är snart framme”

Läppar pressades fjäderlätt mot hans. Doften av somriga bär slog emot honom, Tanjas shampoo. Utan att öppna ögonen la han en hand om hennes nacke och kysste henne ordentligt. Ett fniss drunknade i ljudet av en kvinnas monotona röst om att de snart närmade sig Stockholm centralstation. Motvilligt satte han sig upp ordentligt i sätet. Tanja drog handen genom hans hår och rätade till några av hans lockar i luggen.

”Det är ett tag till bussen går, ska vi ta och käka något?”, frågade Daniel gjorde sig redo att ta ner deras packning från hyllorna, Tobias fick ett tungt skumgummisvärd i knäet. 

Daniel hade hittat några personer i samma vagn  som också skulle till Medeltidsveckan och redan blivit kompisar med dem. Emil, ljus lång och spretig. Johannes som Tobias först varit lite rädd för men visade sig vara en snäll björn. Bara för att han var större än Daniel och hade en massa tatueringar. Badrick, smidig kropp, kaffehy och svart puffigt hår. Assnygg. 

”Det låter toppen”, sa Emil och sträckte på sig där i sätet. ”Macdonalds är väl i närheten?”

”Kan vi försöka hitta något annat än donken? Jag är svinhungrig”, sa Badrick och alla höll med om det.

I Stockholm central var det alltid mycket folk och lite jobbigt att försöka ta sig igenom. Tillslut kom de i alla fall ut på gatan och sommarvärmen var nästan kvävande. De skulle försöka hitta något vettigt ställe att äta på och snabbt mest för att slippa hettan. Tobias och Tanja flätade ihop sina händer då de behövde vänta på röd gubbe vid ett övergångsställe. Allting var fortfarande nytt och spännande i deras förhållande. De skulle fira  en månad i Visby vilket kändes pirrigt och bra. Planen var att äta på kapitelhusgården och bara mysa den dagen. Peppen var stor och Tobias kunde knappt bärga sig. Alla pratade vitt och brett om hur veckan skulle se ut. Det var skönt alla verkade så chill. Daniel var duktig på att hitta bra personer, helt klart. 

”Men tja Benjamin!”

Tobias soliga humör blev till en iskall klump i magen. Där stod Daniel och skakade hand med den person Tobias minst av allt ville se. Ett tag kände han panik. Benjamin stod bara någon centimeter ifrån honom. En Benjamin som han under de senaste månaderna velat förtränga så gott det gick. Inte för att han velat, utan för att han hade behövt det för stunden. Nu stod han där, med skinnjacka och slitna jeans. Varför så varma kläder? Axlarna lite för spända, han skrattade lite väl högt åt Daniels skämt och inflikade med att han var på väg hem efter Linköping och tåget snart gick. Tobias kunde inte för sitt liv fatta varför han tyckt Benjamin varit så bra. Det var så lätt nu att se hur obekväm han var över det här mötet. Varför hade inte Tobias upptäckt tidigare hur stel killen verkade vara? Trevlig, men inte riktigt genuin? Eller la han bara in en massa grejer nu för att han blivit sviken av honom?Tobias såg på Tanja som hade höjda ögonbryn och hopsnörpt mun.

”Vi får väl se om jag kommer upp till Umeå igen”, sa  Benjamin lättsamt och drog handen genom sitt fluffiga hår.

”Jaså, ska du?”, Tobias kunde inte hålla sig från att  njuta lite av förvåningen i Benjamins blick, hade han inte sett honom?

”Åh, hej, Tobias”, sa han när han återfått fattningen och fick ett stort leende på läpparna, ett leende som såg lite ansträngt ut, efter en för alldeles för lång tystnad fortsatte han. ”Hur är läget?”

”Bra, du?”, sa Tobias kort och la huvudet lite på sned.

”Jo fint”, Benjamin drog handen genom sin lugg. ”Jag måste gå, men kul att ses, Stockholm av alla ställen”

”Jo, det är ju lite underligt”

Benjamin slog ut armarna, såg frågande på Tobias som sträckte fram handen istället. Från att ha varit rädd, kändes det lite skönt att inse att det var han som hade kommandot över det här och inte tvärtom. De skakade hand och Tobias kunde inte göra annat än att le för att försöka lätta upp stämningen för stackaren. 

”Ta hand om dig”, när Tobias sa det så sjönk Benjamins axlar lite. 

”Detsamma” 

Det blev grön gubbe och Tanja flätade ihop deras fingrar igen. För varje steg de tog bort från Benjamin smälte knuten i magen. Den smälte ändå mer när han vände sig om och såg efter Benjamin som blivit stoppad av några tjejer som uppenbarligen följde honom på instagram. Deras färgglada hår och skarpa smink tillsammans med sina kläder avslöjade det ganska skarpt. De tog selfies och kramades. Shit vad konstigt det kändes att se en kille som Tobias nu såg som så liten sättas på pedestal av andra. Tjejerna försvann och de blåa ögonen mötte hans hasselnötsbruna. När han väl började fundera på hur allting blivit började tankarna fara runt. Hur hade livet sett ut om helgen med Benjamin utspelat sig annorlunda? Om Tobias och Benjamin inte legat? Om Benjamin följt med under hela spexdagen? Om Simon inte varit med i bilden  och suttit kattvakt? Hade de fortfarande haft kontakt då, nu? Hade Tobias varit ihop med Tanja? Eller hade han fortsatt trånat och längta efter en charmig men osäker grabb ingen skulle få? Tobias vinkade åt honom, Benjamin besvarade den. Agget mot honom var försvunnet. Energin för att fokusera på Benjamin och vad han gjort fanns inte längre. Dessutom så hade han också mycket att tacka killen för. 

”Han fick mig att fundera lite”, sa Tobias när de svängde in på en annan gata 

”Jaså?”, sa Tanja och fixade till sin långa hästsvans.

”Ja, att livet är konstigt, och trots att händelsen i sig sög ångrar jag inget”, fortsatte han, la  en hand på hennes rygg och det slutade med en sidokram.

”Okej?”, fortsatte hon, stoppade handen i hans jeansficka. 

”För då hade inte vår relation blivit starkare”

Tanja fnissade ”Fint att du ser det så”, hon kysste honom på kinden, sedan pilrade hon mot honom. 

Det sög fortfarande till lika mycket i magen när hon rörde vid honom. Han visste att de fortfarande var på rosa moln, i någon slags smekmånadsfas. Han älskade det och hoppades att sommaren aldrig skulle ta slut. Där och då, kände han sig så himla glad och lyckig i sommarsolen. Tobias började sjunga på Lokes sång sju dar per år, och Tanja hängde på. Killarna som gått framför dem stannade upp, såg med breda leenden på dem. Snart hade alla stämt upp i sång. Folk glodde på dem när de pessarde med all sin packning. Tygtällt skumgummisvärd, ja hela köret. De kunde inte ha sett riktigt kloka ut, Tobias älskade det också.

”I sju dar per år, I sju dar per år kan jag få ro och frid!

I österns sjö, på rosornas ö! Sju dar per år i Visbys medeltid!”

IRL [Del 10]

Sagoveckan började och de fick komma in på Folketshus för att preppa allting. Genrep med musik och smink, utrop och improvisation. Tobias blev säkrare och säkrare och säkrare.. Till onsdagen då de hade genrep med publik kändes det faktiskt bra och han var redo för premiären dagen efter. Men mycket var tack vare Tanja. Bara att hon var runt honom gjorde det lättare, som en personlig patronus. Nära henne var han alltid lättare till skratt. Vilket i och för sig inte var så svårt, hon såg alltid till att skämta. Hon var jämt så glad och såg det possitiva i allt.  Hon peppade honom till och med att följa med på premiärsittingen på torsdagskväll. Så på onsdagskväll gick han och la sig i god ro och kände sig faktiskt okej.
Fast under natten hände något som inte hänt sen han flyttat hemifrån. I vild panik vaknade Tobias och kunde knappt andas, hjärtat slog i undra åttio och ett tag kändes det som att han skulle klappa ihop och dö. Odjuret hade lyckats riva upp ett stort sår trots alla försök Tobias gjort för att lugna det. Nu gick det löst och härjade rev ned alla murar Tobias byggt upp inom sig själv. Tårarna började rinna. Satan, satan, satan. Klumpigt trasslande han ur täcket och sprang in på toaletten för att försöka dricka vatten. Kallsvetten klibbade mot huden och han försökte i all sin makt att andas normalt. Komma ihåg hur ett par lungor fungerade. Han visste att det handlade om hur ostabilt hans humör var för tillfället. Hur det pendlade nästan helt okontrollerat ibland. Handlade om att han var ledsen men för tillfället gick det inte att grotta ned sig utan det handlade om att uthärda. Han kunde inte klappa ihop nu ju, inte inför primär och allt. Kanske han tagit sig vatten över huvudet med att utmana sig själv såhär? Fast nu fanns det ju ingen återvändo. De svala kakelplattorna kylde ner hans rygg där han satt hopsjunken på golvet med armarna knäppta bakom huvudet för att försöka tvinga ned luft i lungorna. Vad hade knepet varit förut? Att andas i en ruta? Han visste inte hur länge han satt där med huvudet lutat mot väggen och försökte få igång en ordentlig andning. Men det gick över. Vågen hade kommit och sköljt över honom. Utmattad reste han sig upp på krampaktiga ben för att ta en dusch. Sen behövde han sova de få timmarna han kunde innan allting började.

Dagen efter på eftermiddagen satt han i smink och nästan sov under tiden borstar ströks fjäderlätt över ansiktet. Frida och Lisa pratade på och försökte underhålla honom så gott det gick. Retade honom m med att spoila slutet på en serie de allihopa såg  om han inte skärpte sig. Tanja satt bredvid honom under liknande omständigheter, skrattade och  pratade på. Det om något var egentligen sövande. Hennes röst var melodisk och fick honom att känna sig trygg.
”Tobias jag pratar med dig”
”Va?”
”Titta och säg vad du tycker”
Tobias öppnade ögonen och i spegeln satt en kille som inte liknade honom direkt. De hade lyckats sminka så han fått definierade käkben och väldigt markerade ögonbryn. Det var svårt att inte tänka på Benjamin. Snabbt lät han blicken falla på Frida istället, blicken hon gav visade på att hon ville ha respons, NU.
”Det blir asbra, precis som alla andra gånger vi testat ju”, bedyrade han och Frida sken upp som en sol.
Kostymen var redan på plats, han kände sig lite grann som Hiccup från Draktränaren, för klen och gick i för stora skor. Men nog såg han ut som en viking alltid. Tobias lyckades vrida på nacken så den knakade. Började hoppa upp och ned på stället och skaka liv i sina annars lealösa armar. Snart var det dags… snart var det dags! Han gick ut från sminket för att möta upp resten av skådisarna som stod i ring kring en kaffetermos. Alla som fått smink drack ur sugrör och alla hade kul åt hur konstigt kaffe smakade då. Daniel ville få honom att testa men Tobias tackade nej. Hans mage gjorde nog revolt av nervositet.
”Slappna av”
Tobias hoppade till när Tanja smugit upp bakom honom. Skrattet klingade och kinderna hettade. Som hämnd knuffade han lätt hennes axel och hon knuffade tillbaka. Allting slutade med att han gav henne en stor omfamning bara för att få henne att sluta. Vad Tanja dock inte kunde sluta var att skratta. Kramen hade tänkt vara snabb, fast de stannade kvar i varandras armar.  Tanjas hår luktade sött och gott. Inte förrän då gick det riktigt upp för Tobias, vad han egentligen höll på med.  Eller vad han trodde höll på att hända i alla fall. Shit…
”Du, Tanja…”, började Tobias.
”Nu är det dags, släpp koppar och börja förbereda er!”, utbröt Karl och klappade i händerna för att få dem i tempo. ”Skynda”
”Vi får prata mer sen”, sa hon bara glatt klappade honom på axeln. ”Nu kör vi hårt!”

Ridån gick igen.

Han hade klarat  det. Sorl hördes från publiken och det började bli trångt på scen efter alla fina presentationer och slutdansen. Tobias sveptes med av havet av kramar och komplimanger från sina vänner, hur bra allting hade gått, hur alla fixat första gången galant.. När han svepts iväg så pass att han kunde smita ut framför ridån gjorde han det för ta lite luft. Nu när alla lampor var tända så insåg han hur många som tittat på. Det var fullsmockat av människor vid utgången. Den första person han kände igen i trappen var Klara, som alltid för hon var svår att missa. Lennedet kunde  lika gärna passa på en stolt mamma.  Han hann precis vinka innan fler kramar från spexvänner  utdelades och han fick mer beröm av de nära och kära som tagit sig ned till scenen och väntade på sitt barn, partner, kompis.  Han log och var lite stolt över att han klarat sig igenom det ändå.
Tillslut hade han lyckats ta sig upp till trappen. Klara var först med att kasta armarna om honom och läpparna vidrörde hans öra.
”Fy fan vad kul, och fy fan vad bra du var!”
”Tack, vad glad jag blir!”, Tobias viftade avfärdande med handen, tyvärr kunde inte hans huvud ta emot komplimanger ordentligt. ”Och tack för att  du körde så hårt där ute med mig och Daniel”
Den kommentaren fick Klara att se för oskyldig ut för att det inte skulle stämma. ”Förlåt, men ville att du skulle svettas lite”, log hon brett .
”Jo, jag hörde att så fort publiken klappade efter en tungkyss så var det du som startade igång det”, sa Tobias och höjde sina ögonbryn.
”Men hallå det är standard, alltid kul att se hur ni hanterar det”, sa Klara med ett roat flin. ”Men du gjorde det bra, älskade alla gånger du baschade på DC”
Tobias flinade och försökte hänga med i vad Klara snackade om fastän han inte kunde koncentrera sig ordentligt då hans rollspelskompisar lyckats pressa sig fram och ville kramas och kasta ännu fler komplimanger på honom. Mitt i hans samtal med sina andra kompisar skymtade han hur Klara i princip sprang ned för trappen för att möta upp Daniel i en kyss. Tobias kunde inte göra annat än att le smått, glad för deras skull. Var väl bara en tidsfråga innan det stod en notis på facebook att de var ett par.  Efter att ha snackat med sina rollspelskompisar som skulle börja röra på sig drog sig Tobias tillbaka sig ner för trappen igen. Letade efter Tanja med blicken och fann henne uppe på scenen. Hon pratade med sin bror. Om Tanja var liten och nätt, var hennes brorsa stor. Rakryggad, bred över axlarna och stora händer. Trots det syntes det att de var syskon, de hade liknande näsor i profil och liknande bruna mörka ögon.  Tanja bar ett stort leende på läpparna och hon gestikulerade vitt och brett med händerna. Hennes bror gestikulerade nästan lika vilt. Lite försynt lunkade Tobias fram och Tanja kastade sig om halsen på honom.
”Alltså vi var så bra, du var så bra, vi ägde!”, halvskrek hon nästan i örat på honom.
Tobias gav henne en stor kram. ”Alltså dina skämt var så klockrena, och omstarterna satte ju som ett smäck!”
”Nu du, visst ska du med på sittningen?”, sa hon glatt och klappade honom lätt på ena kinden.
”Ja, jo självklart, ska bara byta om”, Tobias rätade till sin glittrande klänning och harklade sig. ”Tanja…”
”Vi syns där”
Tobias hann inte säga mer för Tanja försvann iväg för att krama sin mamma och fick en rosbukett i famnen. Tobias fuktade sina läppar innan han rörde sig bort för att byta om. Tiden att prata med henne skulle komma. Nu hade det ändå inte passat. Kanske efter sittningen skulle vara lämpligare. Efter tagit att ha tagit av sig mick och klänning  var det dags att få bort allt smink. Vattnet i handfatet var iskallt och huden knottrades. Idiotiskt nog hade han glömt att han hade lösögonfransar sen andra akten så de råkade klibba extra mycket när han försökte få av dem under rinnande vatten.
”Ta sminkservetter istället”
Tobias vred av kranen och såg in i spegeln. Bakom honom stod Linda från smink med höjda ögonbryn. Ungefär som att poängtera att hon sagt det till honom hundra gånger tidigare, vilket hon säkert gjort. Tobias norpade åt sig en sminkservett som låg bredvid handfatet och den blev genast beige av fet fondation.
”Du var jätteduktig”
”Tack”, han hade hört det minst tusen gånger ikväll men det gick inte in i hans huvud. ”Kom du ihåg exakt när vi skulle vara på sittningen?”
”Ehh, nä”, sa hon och drog fingret under näsan medan hon funderade. ”Prata med Karl”
”Kan messa”, mumlade Tobias och letade upp sin mobil som låg i hans väska.
Notsierna som började ploppa fram när han slog av flygplansläget fick mobilen att vibrera som en tokig. Ett meddelande fick det dock att knyta sig i magen på honom. B.Danielsson har skrivit ett meddelande. Ena delen av honom ville skita i det, andra delen av honom var nyfiken på vad killen hade skrivit till honom. I en djup suck satte han sig ned på bänken och övervägde om han skulle läsa det eller inte. Äsch det fick vänta. Istället tog han fram Karl på messenger och slängde iväg ett meddelande. Utan att fundera på B.Danielsson så började Tobias klä på sig och försökte ta in det faktum att folk tyckte han gjort bra ifrån sig ikväll istället. Fast att förstå det faktumet var som att blanda olja och vatten, omöjligt.

Sittningen var som väntat fenomenalt rolig. Tobias ångrade inte alls att han följt med. Tiden gick alldeles för snabbt och snart var det dags att dra sig hemåt. Natten var rätt ljus och han, Daniel och Tanja promenerade hem. Lika bra då huvudet var luddigt av alkoholen. Dock var Tobias onödigt medveten om Tanjas handrygg nuddade hans gång på gång där de gick bredvid varandra. Tillslut  flätade Tanja in deras fingrar. En deja vu från när han och Benjamin gått på samma vägar slog emot honom. Fast det var inte det som fick Tobias att snabbt  låtas  blåsa liv i sina händer som om det vore svinkallt. De behövde prata om en viktig grej, och det var nu eller aldrig.
”Tanja, jag vill bara tacka dig”, började Tobias och såg ned på deras skor som gick i takt istället för henne, då skulle han fega ur. ”Alltså, efter allt skit med Benjamin, och stressen för spexet, jag tror inte jag skulle pallat det om det inte varit för dig”
”Jo, Tobias det skulle du, men, tack, såklart jag ställer upp för mina vänner”, fortsatte hon milt och såg lite frågande  på honom. ”Men?”
”Va?”
”Ja du skulle fortsätta med ett men, så säg det bara”, sa hon med ett snett leende.
Tobias fuktade sina läppar, öppnade munnen för att stänga den igen, men din mes!”Äsch jag säger det rakt ut, har du känslor för mig?”
Tanjas leende utbröt till ett fnissande. ”Förlåt Tobias, bara det  jag tror att alla fattat det tidigare än du”
Kinderna hettade och ansiktet tog garanterat samma nyans som håret. ”Förlåt då”, han grävde ned händerna i jackfickorna och försökte gömma sig i halsduken.
”Nej, nej, oj förlåt om jag var okänslig”, hon fångade upp hans handled,  de båda stannade. ”Men såklart jag har Tobias, har inte det varit rätt uppenbart?”
När Tobias väl tänkte på det så jo. Sättet hon betett sig när Benjamin varit här. Kvällen då hon blivit sur över att de skulle möta upp Klara och Benjamin istället för att följa med på Allstar. Ja allt.  Tobias synade Tanja på riktigt denna gång, hur kunde han missat den där glimten i de bruna vackra ögonen?
”Men, shit, förlåt att jag inte fattat”, utbrast han, det var så mycket han ville göra, krama henne, ta ett steg bakåt, slå ut med armarna, dra händerna genom håret. Allt slutade med ett han stod som ett fån med ögonen fäst på Tanja som skrapade lite lätt med sin känga i gruset. De båda sneglade bort mot Daneol. Han stod bara och knapprade på sin mobil längre bort i väntat på dem.
”Ehh, det är rätt okej Tobias,  jag har förstått att du inte riktigt, förstått, och jag kanske utnyttjade situationen lite väl mycket när jag visste att du behövde tröst och närhet?”, mumlade Tanja i en djup suck.
”Det här förändrar en del..”, suckade Tobias och kände hur pannan spände sig bekymrat.
”Va?”, Tanja höjde sina ögonbryn och såg på honom med skeptiskt min.
”Det är inte det att jag har verkligen gillat din närhet och jag har behövt den, men jag vill inte fortsätta när jag vet att du har känslor och jag är ett fucked up vrak som inte vet hur jag känner”, orden lämnade hans läppar innan han riktigt fattat att de faktiskt var sanna.
”Men Tobias…”, började Tanja men han hejdade henne.
”Nej, det sista jag vill göra är att verkligen såra dig, eller leka med dina känslor på något vis”, sa Tobias och svalde hårt.
”Jag är ingen skör ros, du behöver inte ta ansvar för mina känslor direkt”, fnös Tanja sårat och slog ut med armarna
”Jag vet att du inte är det, men tro mig, jag vill inte göra en Benjamin mot dig”
Tanja la armarna i kors och ögonen blev genast blanka. Magen knöt sig och Tobias slog ut sina armar i en omfamning men Tanja tog ett steg bort från honom och stirrade ned i gruset.
”Jag fattar det, och jag vill inte vara ett rebound egentligen”, suckade hon efter ett tag och lät armarna falla ned mot sidorna igen.
”Bra, så vi chillar?”, Tobias sökte Tanjas ögonkontakt och fick den tack och lov, den fina glimten i hennes ögon var tillbaka, hennes solglimt, det som värmde Tobias in i självaste själen.
”Vi chillar”, sa hon och tog ett steg närmare honom
”Vi ska fortfarande se The walking dead tillsammans nästa helg?”, Tobias sträckte ut sina armar igen, en inbjudan till en kram.
”You bet, Coral!”, sa hon och denna gång besvarade hon kramen ordentligt, en intensiv men snabb kram.
”Säg till om något jag gör blir jobbigt, seriöst”, sa han och de började gå igen mot en Daniel som tajmat nog la undan mobilen.
Tanja nickade. ”Jag lovar”

IRL [Del 9]

 I några dagar var Tobias i någon luddig verklighet som han inte riktigt hängde med i. När han inte behövde plugga eller koncentrera sig på spexet, som kom allt närmare, var det ljudbok som gällde.
Så fort han var hemma och inte gjorde något så förflyttade han sig till Hogwarts, precis som när han varit elva år och allt känts skit. Han hade pratat lite med Benjamin och sagt att han mådde bättre fast han kände sig skev. Även Klara råkade ut för Tobias distansering. De hejade på varandra om de sågs på universitet och de pratade lite sporadiskt på socaial medier, men de hade inte hängt som de alltid brukade göra. Tobias kände sig faktiskt lite ensam och han saknade båda, men just nu var det bäst såhär. Han ville få tid att smälta allt och må bra igen.
Dessutom hade han inte så mycket tid att hänga i vilket fall för nästa vecka var det Sagovecka.  Varje kväll nu så var det något som skulle fixas. Koreografi och sånger som skulle sättas. Men Tobias var off, så jävla off. Alla var uppmuntrade mot honom och sa att det var nerverna, att det skulle sitta till premiären, han kunde ju det här. Jo, det skulle det säkert, visst. Tobias nickade till svar och försökte slappna av. Under pausen så satt han och tittade igenom sina repliker, just nu brusade allt i huvudet, som att en radio var inställd på två olika kanaler. Inget fastnade för tillfället. Efter all förberedelse skulle han sabba allt.
”Hur känns det?” Tanja satte sig bredvid honom och skrattande ryckte hon ut hoddiens stackars torterade snören. ”Vill du ha tuggummi?”
”Tror jag ska börja med det”, suckade han och slog manuset i huvudet. ”Allt är, kaos, men det blir bra”
Tanja nickade. ”Det kommer det, andas, vi hjälps åt ute på scen, det viktigaste är att ha kul”
Hon kupade handen över hans och log.
Det fick Tobias att stelna till lite, stirrade ned på hennes ringbeklädda hand som sakta försökte fläta in sig i hans. Utan att riktigt fatta vad det betydde lät han det hända. Det kändes faktiskt bra, och det slutade snurra lika mycket i huvudet.
”Tanja, Tobias, är jag inte snygg?”
Båda stirrade på Daniel som bländade dem när han kom inskridande i en böljande bröllopsklänning och en tyllslöja var fäst i hans blonda hår. Klänningen spände rätt ordentligt över bröstkorgen och paljetter glittrade. Den klänningen kanske inte var historiskt korrekt men effektivt var det. Tobias kände hur han omedvetet log åt den fantastiska synen. Det här skulle kanske bli ett helt underbart spex ändå.
”Nu är det din tur Tobias, nu ska du testa din klänning.”
”On my way”, han reste sig upp och släppte Tanjas hand. Shit vad hans humör var ostabilt för tillfället, nu kändes plötsligt allting helt görligt ändå.

Sista timmen av repet gick bättre, han satte det inte hundra men det var alltid något. Med andra ord var hans humör lite mindre kaos då det var dags att säga hej då för kvällen. Det skulle bli skönt att komma hem och duscha. Plugga mer repliker, repliker, repliker, repliker….
”Vill du hjälpa mig och handla?”
Tanja såg så förväntansfull ut så Tobias kunde inte säga nej. Kanske lika bra att följa med, då han behövde köpa något så roligt som toalettpapper.

Så mot ICAnära  de gick. Efter att de sagt hej då till en förvirrad Daniel som fick vackert ta bussen hem själv ikväll, eller han skulle till Klara så  ensam skulle han inte bli. Ensam. Tobias missunnade inte Klara och Daniel något, han tyckte väl mest att det var tråkigt att åka hem till ett tomt studentrum. Benjamin hade fått honom att smaka på hur det kunde vara. Och varför började han tänka på det här igen? Sucken kom djupt ner från magen och han kände sig som en drake när vita moln bolmade runt honom. Tanja sneglade lite på honom innan hon stoppade händerna ner i sin stora svarta fluffiga jacka.
”Så, hur är läget? Känns som det var länge sedan vi snackade, på riktigt?”
Tobias ryckte lite på axlarna. ”Jodå det är bra”
Nu var det Tanjas tur att leka drake."Vafan, kom igen Tobias, på riktigt"
”Va?”, han förstod ingenting, hade han sagt något fel? Eller hade han varit för tydlig? Det sista han ville var att bekymra henne.
”Jag märker att det är något”, Tanjas röst lät lugn, men hennes ögon vakade på honom som en hök, iakttog hans minsta rörelse.
”Va?”
” Jag känner dig, har du pratat om det med någon, Klara?”, hennes blick slappnade av och nu såg hon bara orolig ut. Åhh han stod inte ut med den.
”Hon har velat men har inte riktigt haft tid”, mumlade han och kliade sig bakhuvudet.
”Har du tagit dig tiden?”
De stannade upp och lät några bilar passera i korsningen innan de fortsatte sin promenad. Upp mot bågenhusen. Varför lyckades Tanja trycka på de rätta knapparna? Magen vred sig lite, spiralen drog hårdare om honom. Klara var så glad med Daniel, han ville inte förstöra deras nykärlek. Hon förtjänade att vara glad utan att glida ner i hans mörker.
”Nä”
”Vi har tid nu, om du vill?”, Tanja strök sina fingertopparna över hans handrygg, Tobias flätade ihop deras händer. Ville hon verkligen höra?
”Det är så mycket…”
”Vi har tid under tiden vi handlar?””
”Det är Benjamin….”
Allt bara bubblade ur honom. Allt som hade hänt under helgen Benjamin hälsat på. Allt som hänt efter det. Hur han kände. Varför allting känts så skevt, varför han betett sig skevt. Under tiden han babblade på började Tanja handla. Plocka ihop Granny smits äpplen och potatis. Hon hade börjat titta på olika kryddor när Tobias berättat hela historian.
”Vad tråkigt”, Tanja la ned  rosmarin i korgen innan hon kramade om hans arm.
"Bara så typiskt liksom", Tobias som studerat en kartong med krossade tomater ställde tillbaka den på sin hylla. "För trodde, hoppades, för en gångs skull, att någon, någon gång,skulle känna samma sak"
"Nu låter det på dig som att det ligger en förbannelse över dig", hon såg rakt på honom, vilket nästan gjorde ont så han såg ned i golvet.
"Skulle lika gärna kunna göra det,och grejen är, jag förstår varför, och det är okej", han sa allting så tyst att han nästan hoppades att hon inte hörde.
Fast det var för gäves när hon la sina händer på hans axlar. "Tobias, sluta”
Lite motvilligt skakade han av sig dem och tog ett steg bort. "Lika bra för ingen skulle väl ändå stå ut med mig.."
"Sluta” Tanja minskade mellanrummet mellan dem, korgen med mat ställdes bestämt ned på golvet. "Visst vet du att din hjärna  är taskig mot dig? Att inget av det stämmer, att du är i någon helvetesbubbla,? Du är en så awesome människa, Tobias"
 Varför kunde han inte riktigt ta in det hon sa? "Jag vet att det är min hjärna, men det är svårt att se klart, allt skit skymmer liksom sikten, det är bara, mycket nu och…”
Att ta bort locket på den kokande sörjan hade tydligen fått allt att bubbla över och fräsa på plattan. Han drog en av ärmarnas muddar under näsan och torkade kinderna som tydligen blivit våta igen. Fan han ville inte gråta inför folk. Vad pinsamt! Försynt drog han upp kragen på sin jacka, ville typ försvinna. Varför hade han ens börjat prata om det här?? Så himla onödigt.
”Förlåt, jag bara….”
 Tanjas omfamning värmde honom. Det smälte något inombords och nu när tårarna väl börjat rinna gick det inte att sluta. Kramen blev hårdare och Tobias tårar blev fler. Folk som såg dem stå där vid kryddan och den krossade tomaten måste undra vad som hände. Tobias orkade inte bry sig, Tanja verkade inte heller bry sig.
Tjugo minuter senare var de i alla fall klara på affären. Tanja kom ut med en ICApåse fylld med mat, Tobias kom ut med en inte lika charmig påse med toalettpapper tillsammans med rödpuffiga ögon.  Knuten i magen hade lättat en aning och odjuret låg för tillfället och sov. Tröttheten slog honom istället. På bussen slumrade han nästan till lutande mot Tanjas axel.
”Vill du följa med hem, och dricka te?”, frågade Tanja. ”Känns som att du behöver det”
”Hade gärna gjort det, men det är ju så sent”, Tanja hade stått ut med honom tillräckligt idag, han fattade inte ens varför hon frågade.
”Jag har en soffa, om du vill får du sova över”
Bussen stannade så tvärt att Tobias var tvungen att krama om sin påse med toalettpapper så den inte skulle falla ur hans knä. Här skulle han egentligen av. Dörrarna öppnades och iskall luft sipprade in när folk gick på och av. Dörrarna stängdes och bussen började köra. Tobias satt kvar bredvid Tanja som hade ett stort leende på sina läppar.

IRL [Del 8]

Början på veckan kändes luddig. Första föreläsningen kändes skit för han hängde inte med. Dagen blev inte bättre av att han såg  en nyvaken Simon sitta vid Benjamins köksbord ,uppdukat för frukost, med Jocke i knäet på Snapchat.  Varför plågade han ens sig själv med att kolla? Nu var hans tankar i alla fall bekräftade. När han väl tänkte efter var det ju inte ovanligt att Simon sov över. Var väl bara det att Tobias fick en annan känsla av det nu när sett hur Benjamin var. Bara att han obekymrat lagt sig i sängen första dagen liksom. Varför började han bry sig nu? Då han aldrig gjort det förut? Tobias fick helt enkelt erkänna det. B.Danielsson hade satt klorna i honom, hårt. Så, vad borde han göra nu?

”Ska jag hjälpa dig att skriva?”
”Ja”
Ljudet av tvättmaskinen dränkte hans mesiga svar. Tobias och Klara satt på det gråa linoleumgolvet i tvättstugan. Såg på när Tobias sängkläder snurrade runt inuti trumman. Besegrat räckte han sin mobil till Klara. Hennes långa naglar knattrade mot glaset när hon frenetiskt skrev. Det tog längre tid än väntat.  Tvättmaskinen hann bli färdig och han var precis klar med att slänga in allt i tumlaren då Klara visade upp meddelandet.

Efter helgen känns allting wierd och jag känner mig osäker på vart vi står? För jag gillar dig jättemycket. Tror det blev rätt uppenbart. Hur känner du? Fattar om du inte kan komma med något rakt svar men vill ändå att vi pratar om det. Jag har så mycket på gång och vill inte att något mellan oss ska vara osäkert. 

”Får jag skicka?”
Tobias nickade i synk med tummlarens pip när den startade. I stort behov av energi gav han Klara en stor kram och hon kramade honom tillbaka. Han fattade inte hur hans humör kunde ha gått från sjunde himmelen till att ha störtat ned i någon mörk äcklig gegga. Nervositeten över vad Benjamin skulle svara ville han inte ens tänka på.
Tvätten hann bli hopvikt och instoppad i garderoben. Fika bestående av skinkmackor och te serverades hemma hos Klara då Tobias inte orkade laga ihop något. Det han hade hemma var oump, sötpotatispommes och bea vilket kändes alldeles för jobbigt att laga ihop.
Svaret från Benjamin kom någon timme senare då de krupit ihop i soffan för fortsätta se Merlin. Klara som lutat en kudde mot hans ena arm stönade smått till när Tobias flög fram mot telefonen likt en projektil när den lös upp.

Benjamin: Oj, är det okej att jag ringer sen? Jag  vill inte ta det i text. Är lite upptagen med en viktig grej.

”Tobias vad är det?”
Tungan hade slagit knut på sig själv, vad var det här? Oförmögen att göra något annat än att stirra på svaret så tog Klara mobilen ifrån honom. Svordomarna som flög ur hennes mun var inte nådeliga. Hennes blixtrande blick och hopdragna ögonbryn var ungefär som Tobias kände sig inombords. Vad han önskade att han också kunde skrika och gorma. Istället bet han ihop käkarna så att de gjorde ont och knogarna vitnade där han höll dem i knäet.
”Vafan, seriöst?”, spottade hon fram.
”Nä men…”, Tobias hann inte långt med sitt mumlande innan Klara avbröt honom.
”Vilket ruttet svar”
”Han vill ju att vi ska prata sen i alla fall, han kan jobba på Max?”, varför kändes det viktigt att försöka finna en bra förklaring? Hjärtat och hjärnan hade en evig kamp om vad Tobias skulle tro. Vem som skulle vinna visste han inte.
”Tobias, snälla… oavsett så förtjänar du ett bättre svar än så”, Klaras röst var mjuk och hon la en arm om honom.
”Jaaa”, suckade Tobias och ryckte tafatt på axlarna. ”Finns kanske en vettig förklaring, kanske..”
”Vad tänker du på?”, Klara lättade sitt grepp när Tobias makade sig längre från henne.
”Jag känner på mig att det kommer bli som alltid, jag är ALLTID den söta snälla kompisen, som en fucking hundvalp”, mumlade Tobias och när han väl yttrade orden kände han hur väl de överensstämde med hans tankar.
”Men…”, började Klara men Tobias reste sig upp.
”Nä jag pallar inte, förlåt Klara, men jag vill hem”, han ville andas frisk luft, tänka ifred, Klaras molande om att Benjamin avsikter var av osäkerhet gjorde allting bara värre.
 Klara suckade djupt, men nickade, förstod hon? ”Ring mig om det är något”
”Ja”
”Vad som helst Tobias”
”Jag vet,tack"

”Hej då”

Väl ute så drog han in den bitande kalla luften ner i lungorna. Tobias visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville inte hem, han vill inte ner till stan, han ville bara försvinna från jordens yta. Satans, jävla helvete! Det kändes som att något brustit i honom och ersatts med mörker och äckliga klibbiga tankar. Gröpte ur hans innersta väsen och ersatte hans tankar till brus om hans eget misslyckande. Såklart Benjamin inte var intresserad, varför skulle han? Vad i Tobias var intressant nog att bli kär i? Ingenting… Han var en rollspelande liten mes som inte alldeles nyss fått sin första kyss, en fylle kyss, och ett fylle ligg. Kanske det han dög till.  Och hur less han var på obesvarad kärlek. När skulle det bli hans tur att faktiskt hitta någon som gillade honom lika mycket? Benjamin kanske bara skrev och var med honom för att han tyckte synd om honom? Nej, nu var han extremt orättvis mot Benjamin.
 I ren frustration satte sig Tobias ned på närmaste bänk och tog lugna och djupa andetag. Inget hjälpte att börja spiralen av dåliga tankar. Den skulle bara dras åt runt honom, pressa ihop lungorna och ge honom panik.
Nu när han väl gått ifrån Klara kände han ensamheten pocka och att kanske egentligen inte ville vara ensam. Samtidigt ville han vara själv. Borde han skriva till Benjamin? Nä, lika bra att invänta när han hade tid. Alla tankar barra tumlade runt inom honom. När skulle han få lite lugn och ro? Han pallade inte att känna mer just nu.
Det slutade med att han gjorde som han alltid gjorde när det kändes piss och han inte ville tänka. Han pluggade in hörlurarna och började lyssna på Harry Potter, första boken. Om han ville försvinna någonstans då kunde han lika gärna göra det på Hogwarts. Kaoset fick vänta, åtminstone ett tag. När ljudboken väl var igång började han att gå, förbi ålidhems centrum och förbi sjukhuset. Han sprang nästan igenom Östra station. Bara för att inte få slippa minnas hur nervösa de varit vid den där jävla perrongen.
Vid älven saktade han inte ner. Gruset sprättade kring skorna. Det kändes som att han var tvungen, fort skulle det gå, fort, benen skulle få mjölksyra och bröstet krampa. Fan vad han inte pallade det här. Benen jobbade och hjärtat slog så hårt att det bultade i öronen. Älven var dock fin och återspeglade den eldröda himmelen. Måsarna som åkte snålskjuts på strömmen njöt i stora drag. Det kändes nästan hånfullt att allting såg så fridfullt ut när han själv kände sig som en orkan, ville skapa kaos och oreda. Uppströms ersattes älven till grusväg och fält med hästar. Uppförsbackar och nedförsbackar. Skogsdungars som skulle varit full med småkryp om det varit några grader varmare.
Tillslut orkade inte benen längre, och han vinglade till. Alla fält skogar hade tagit slut och han var nu vid den snövita kyrkan på Umedalen. Solen gassade inte längre  och den svala  kvällsluften kylde ned hans svettiga kropp. Det var skönt att vara så trött. Tobias damp ned på närmaste busshållplats och slöt ögonen, tog djupa andetag.
”Hej, vad gör du här?”
Tobias rycktes bort från Profesor Snapes trolldryckslektion och tvingade sig att komma tillbaka till verkligheten. Där framför honom stod Tanja och såg lite snett på honom. Det svarta håret var uppsatt i en hög slarvig knut och av hennes outfit att döma så hade hon varit på något lite mer högtidligare. Vingsminket var som alltid knivskarpt.
”Jag bara, hamnade här”,sa Tobias lite dumt. ”Du själv?”
”Min brorson döpets idag”, Tanja rätade till sin guldring i näsan och satte sig bredvid honom. ”Nu ska jag hem”
”Jag, med”, suckade Tobias och kliade sig i nacken. ”Hade ni trevligt?”
”Jovars, det var ju gulligt och fikat var gott, det klassiska, för trevligt,  brorsan bjöd på middag också”, log Tanja och himlade lite med ögonen. ”Skulle stannat längre om det inte varit så  att jag måste ta tag i C-uppsatsen”
”Vad drygt”, var det enda Tobias fick fram.
”Ja, snart skriver jag BAJS på alla sidor jag inte färdigställt, kommer inte bli någon skillnad från vad jag annars skrivit”, sa hon och slog ut med armarna.
Det fick Tobias att fnissa till. ”Så illa alltså?”
”Så illa känns det”
De hann inte prata mer innan deras buss stannade in och Tobias reste sig på  gelében. Om Tanja uppfattade någonting konstigt med honom så  visade hon det inte. Busskorten blippades och de tog första bästa plats och Tanja fortsatte berätta hur det gick med C-uppsatsen. Bussfärden var inte lika plågsam när hon var där och i princip tvingade honom att tänka på annat. De diskuterade gemensamma vänner, spexet, medeltidsveckan som Tanja tydligen skulle åka på. Samtalet om medeltid var inte svår att drömma sig bort i. Värme, Gotland,  ringmuren, facklorna i Kapitelhusgården.  Loke som spelade sina sånger. Alla glada människor, Trix och deras eldshow. Allt det fick det äckliga och klibbiga att tränga tillbaka in i sina sprickor som skapats inuti honom. Bättre än vad Harry potter gjort.
De hoppade av bussen. Tanja borde svängt av åt motsatt håll men istället fortsatte hon i samma riktning som Tobias. Bedyrande om att hon var tvungen att köpa något på Coop för att underlätta allt pluggande. Han sa inte emot, sög in varje stund av bra energi Tanja utstrålade.
”Ska inte du med till Gotland? Jag vet att Daniel har plats i deras stuga”, sa Tanja glatt och höjde menande sina ögonbryn.
”Hade varit jättekul, men har inte råd i år”, sa Tobias och slokade lite med axlarna
”Typiskt, hade varit kul att ha dig med”, sa hon i en dramatisk suck. ”Nåväl, får väl stå ut med mina andra män”
”Pfft!”, Tobias log och skakade på huvudet. ”Nästa år…”
De hade kommit fram till en korsning då de var tvinga att skiljas åt, om Tanjas historia skulle kunna hålla. Tobias var redo att  ta avsked när Tanja ställde sig på tå för att kunna lägga armarna om hans axlar och krama om honom ordentligt. Det var så välkomnande i stunden, mer än vad hon nog kunde ana. Tobias pressade henne mot sig och gav henne en björnkram.
”Vi ses, ta hand om dig ordentligt Tobias”, sa hon mjukt rakt in i hans öra.
Tobias hann inte reagera innan hon leende vinkade honom hej då och försvann bort mot tegelhusen. Något som liknade ett skratt undslapp hans läppar och smått fåraktigt rörde han sig hemåt. Tanja hade varit en skön paus men han stålsatte sig för det han var tvungen att göra när han kom hem, och han gillade det inte alls. Benjamin skulle inte komma undan, Tobias skulle ringa.

Madrassen låg fortfarande på golvet, han hade inte orkat fixat något med det än. Lite barnsligt sparkade han på den innan han satte sig ned i sängen. Frustrerat drog han handen över ansiktet och genom håret innan han tog upp mobilen. Fortfarande inget liv från B.Danielsson. Vad i hela…?. Fingrarna rörde sig nästan självmant när han sökte fram Benjamins nummer och klickade på grön lur. Det gick kanske tre signaler innan Benjamin svarade.
”Hej Tobias, förlåt att jag inte… det har varit fullt upp här”, Benjamins röst lät svävande, ofokuserad. Det snördes åt i bröstet för Tobias insåg att han saknat den, trots att det bara var en dag sedan.
”Hej”, mumlade han i brist på annat, egentligen skulle han vilja säga mer men glömde bort hur tungan fungerade. Hur fick en fram ord´?
”Hur har dagen varit?”, fortsatte Benjamin, som om ingenting, som om allting var normalt, att de var normalt.
”Okej, var på universitetet och sen har jag tvättat lite, du?”, varför svarade hans ens på det där?
”Nä, tagit det lugnt med Jocke på förmiddagen och sen, ja blev det kaos orkar inte gå in på det”
”Okej…”, så himla vagt svar Tobias kunde nästan bli arg.
”Du, angående det du skrev tidigare”
”Ahh?”
”Alltså, om jag kunnat styra mina känslor hade jag för att inte göra dig ledsen… Tobias?”
De orden gjorde så ont. De mörka och klibbiga rördes runt i honom, under huden, i magen, överallt. Såklart, skulle han förväntat sig något annat eller? Nej, vad fan trodde han?
”Du har gjort mig jävligt förvirrad och gett mig otroligt dubbla budskap”, Varför kändes det så svårt att faktiskt säga som det var? Något i  honom protesterade så hårt. Om han ville behålla Benjamin som vän var det inte läge att vara sur. Men nu var han sur… och Benjamin skulle tvingas fatta att han var besviken och förvirrad. Fast Tobias fick väl skylla sig själv som hoppats på något…
”Ja, fan, så jävla dumt”, fortsatte Benjamin medlidsam, som om han uppriktigt var ledsen över vad som hänt.
”Det kan man ju säga”, Tobias visste inte vem som talade ur hans mun, han kände inte igen sig själv i de orden.
”Fan, snälla, kan vi fixa det här?”, desperationen i rösten var så påtaglig , bröstet snördes åt och Tobias fuktade sina läppar.
”Jag vet inte Benjamin, varför gjorde du det?”
”Jag vet inte, ärligt, på söndag mådde jag piss för det kändes som att jag utnyttjat dig, känslan blev värre när vi sa hej då på perrongen, så atte, ditt meddelande kom inte som en chock och fan mår så jävla dåligt ”, Benjamin lät ledsen, ångerfull, allt som den borde vara ”Det sista jag vill är att såra människor, såra dig,”
”Jag vet, fast du har ett dåligt sätt att visa det på”, Tobias hade aldrig hört sig själv så hård.
”Shit, alltså snälla, förlåt, fan”
”Jag har inget mer att säga dig för tillfället, jag behöver en paus”
”Det förstår jag,det suger, men jag fattar, ring om det är något, vad som helst, för fan jag vill inte förlora dig som vän”
”Hej då Benjamin”
”Hej då, vi hörs, ta hand om dig”
”Ta hand om dig”
Inte förrän Tobias tryck av samtalet kände han att kinderna var våta. Förvånat strök hand handryggen över dem, grät han? Det här var ju inget att gråta över. Fan känslor gick ju inte att styra, det var inte Benjamins fel, eller hans fel. Situationen sög bara. Det sög, sög så hårt. Hade han varit för hård mot Benjamin? Som sagt det var väl inte riktigt hans fel heller? Fast nä, Tobias pallade inte att vara snäll och mesig när han kände sig så.... bestulen på något han inte riktigt kunde sätta fingret på. Tur nog så hade det ändå inte gått så långt.Fan, han var några erfarenheter rikare och… det var okej, han var okej.


Tanja: Hej tog du dig hem ordentligt? 
Tobias: Jadå, det gjorde jag. Köpte du något socker?
Tanja:  Näe, bakade muggkaka som kompensation, här fan ska det skrivas!
Tobias: Jag hejar på dig!

Klara: Pratat med Banjmin?
Tobias: Ja, vi ska ta en paus.
Klara: Okej, hur mår du?
Tobias. Helt okej, faktiskt… tack för att du frågar
Klara: Bra det i alla fall? 
Tobias: Klara, jag mår bra, it’s fine… Hälsa Daniel.
Klara: Han hälsar tillbaka.

IRL [Del 7]

Solen  väckte Tobias på Söndagen. I ett litet pip sträckte han på sig. Det tog ett tag för honom och fatta vad som kändes annorlunda.. I kroppen, i sinnet… ALLT. Ett leende lekte på hans läppar då han slog upp ögonen och såg Benjamins svarta ruffisga hår bredvid sig. Shit, de hade verkligen gjort det igår…
”God morgon”
”Morrn”
Egentligen visste inte Tobias vad han väntat sig när de båda vaknat till. Men att direkt sträcka sig efter sin mobil var inte en av dem. Tobias svalde ljudligt när Benjamin började browsa runt på sin snapstory. Jaha? Osäkerheten började krypa runt under skinnet och han bet sig i insidan av läppen. I brist på annat att göra sträckte han sig  över Benjamin efter sin egen mobil. Hoppas Klara kände sig bra idag…
”Shit är så trött”, gäspade Benjamin och sträckte på ryggen i ett pipande.
”Mmm, jag med”, mumlade Tobias.
”Du, är det okej att jag åker hem idag istället?”
Hjärtat slutade att slå och ett tag glömde Tobias hur lungorna funkade. ”Ehh… okej,ja, sure?”
”Alltså jag vill inte men jag måste hem till Jocke, Simon hade en grej, kom hit,”, Benjamin röst var så len och han drog in honom tätare till sig. ”Jag kommer ju upp på spexpremiären”
Okej, det kändes bättre. Doften av Benjamin skulle kunna bli en drog så Tobias tog några extra djupa andetag. Han fick tvinga sig att vara mer chill, så det blev ett okej även om det kändes trist att Benjamin åkte tidigare. Efter det samtalet slängde Benjamin av sig täcket för att gå på toa. Konfunderat kliade han sig i huvudet lyckades dra loss hår på köpet  som slingrade sig kring fingrarna. Varför kändes det här konstigt? Snopet satte sig Tobias upp i sängen och sträckte sig efter sin pyjamaströja, kaffe var på sin plats åtminstone.
Frukosten, eller snarare brunchen skulle bli på trekronor med Klara och Daniel. Allting gick dock otroligt långsamt fram tills bussen skulle gå. För varje klädesplagg Benjamin packade ned i sin trunk kramades insidan i Tobias ihop. Han kände sig lite som en pantburk i en pantmaskin. Varför sa han inte bara som det var? Det kändes piss att Benjamin skulle åka så snart. Nu när de faktiskt umgåtts IRL. Om Benjamin kände samma sak så visade han det inte. Att packa ned grejer och vira ihop plattången verkade inte bekomma honom alls. Glad i hågen pratade han om en massa annat och grejer de kunde göra i Uppsala. I och för sig, det kändes lite bättre.
Ännu bättre blev det när de mötte upp Klara och Daniel på pizzeran. De hade kommit före och genom fönstret kunde han skymta dem sitta kind mot kind, stirrande på något på Klaras mobil. Tydligen var det otroligt kul för Daniel vek sig dubbel över bordet och fnissandes strök Klara honom över ryggen. Dörrklockan plingade när Tobias och Benjamin kom in och genast satte sig de rakare upp. Tobias log smått när Daniel torkade bort en tår från ögonvrån.
”Vad är så kul?”, frågade Benjamin hängde sin jacka på ryggstödet.
”En ful kille på insta, hon har skickat till dig Tobias”, harklade sig Daniel.
”Åhh”, Tobias klappade på sina fickor men förgäves ”Råkade visst glömma mobilen hemma”
”Du får titta sen”, sa Klara och ryckte på axlarna. ”Trött?”
”Mmmm”, Tobias tog plats bredvid Benjamin som log medlidsamt mot honom och strök honom över nacken, en rysning gick genom hela kroppen. ”Hoppas det blir bättre med pizza”
Det blev det. Tillsammans med mat och gott sällskap blev det bättre. De skrattade lika mycket som igår. Länge diskuterade Klara och Benjamin om detta var en av de godaste pizzorna de ätit eller inte. Tänk om det alltid kunde vara såhär? Om Benjamin faktiskt kunde flytta upp? Han gick ju så himla bra ihop med hans kompisar. Det hade varit perfekt. Var det något han kunde fråga? Senare såklart. Egentligen hoppades väl Tobias mest på att Benjamin skulle föreslå det själv tids nog. Nej, det var farligt att måla upp sådana bilder egentligen. Shit nu fick Tobias verkligen lugna sig, några kyssar och ett ligg så blev han alldeles till sig.
Fast nog kändes det tungt då pizzorna var uppätna. Då Benjamin gav både Klara och Daniel varsin stor kram. Bedyrade om att de skulle ses igen. Allt det snacket gjorde det lättare. Ändå släpade han fötterna efter sig när de började gå mot tågstationen. Han hade försökt  trycka in odjuret i sin grotta så länge att han inte riktigt orkade längre, den stack ut sin fula nos.
Väl på perrongen så utbytte de världens längsta kram. Tobias drog in Benjamins dofter en sista gång. Odjuret kröp in igen när Benjamin la en betryggande hand och strök honom över bakhuvudet. Vilket resulterade till att Tobias borrade in ansiktet hårdare i Benjamins hals.
”Är så glad att vi äntligen träffats på riktigt, du är så jävla chill”, mumlade Benjamin in i hans öra. ”Du får ta hand om dig!”
”Detsamma”
Den monotona kvinnorösten ropade ut att tåget strax skulle inkomma. Folk runt om dem ställde sig närmare perrongens kant. Dörren till stationen åkte upp och ljudet av rullväskor trummade mot betongen. Det blå tåget skymtades nu på rälsen och det var Benjamin som släppte taget först. Tobias som inte ville säga hej då riktigt än tog en handfull av Benjamins skinnjacka, försökte placera en kyss på  hans läppar. I sista stund vek Benjamin undan och pussade honom snabbt på kinden istället.
”Vi ses”
Benjamin rufsade honom i håret innan han greppade sin väska och steg på tåget. En cocktail av besvikelse, sorg och pirr blandades om i Tobias kropp. Han följde Benjamin med blicken tills han satte sig ned. Insåg att han bet sig så hårt i läppen att det nästan blev hål. Hur kunde det kännas så bra, och så fel på en och samma gång? Osäkerheten kom krympande och Tobias fick lov att skaka av sig känslan att det det var jobbigt. Han skulle inte känna så då de faktiskt hade haft en superfin helg. Tåget gnisslade mor rälsen och åkte iväg. Tobias tvingade sig själv att fokusera på allting bra istället för alla tvivel. Nu fick han verkligen lov att chilla.
Studentrummet kändes tomt när han såg sig om. Trött och fundersam krascahde han på sängen och tog upp sin mobil. Började sporadiskt prata med Klara och kolla ikapp alla olika videos från diverse youtubers han följde. När han råkade rulla över på sidan insåg han hur mycket lukt en av hans kuddar absorberat av Benjamins hårsprej och champoo. Som det lilla creep han var drog han den till sig och fortsatte kolla på videos. Övergick sedan sakta till Instagram. Det verkade som att Benjamin lagt upp bilder från i helgen. En biter smak samlades i munnen när han kollat igenom hans lilla collage, han hade inte blivit taggad i något. Benjamin hade bara lagt upp hipsterbilder. Från krogen på deras drinkar. Solnedgången vid svingen. Sakuraträden vid östra station.

Umeå delivered  an amazing weekend,  awesome memories and the ppl was 10/10. See ya later folks I’ll be back! <3

Jahapp, vad var det här? Nä nu fick han sluta vara bitter. Herregud vad var han för crybaby. Det spelade ingen roll. Han hade ju inte heller lagt upp bilder. Skulle han göra det? Den tanken hade varit lockande förut, men inte nu längre. Kanske var det för desperat bevis på uppmärksamhet? Eller? Hjärtat började slå lite fortare och andningen blev ytligare. Nej, detta var inte bra. Utan att fundera på det så beslöt han sig för att gå till Klara. Sådana här gånger behövde han vara med folk. Ibland var det tungt att vara med sina egan tankar. Framförallt om en spiral av negativ energi ville snöra åt honom.
Klara var tack och lov hemma och utan Daniel. Lättat tog han plats hörnet i hennes soffa så han kunde sträcka ut benen på divanen. Hon bidrog med chips och dricka. Glasen var till hälften fyllda med isbitar så colan bubblade rejält när hon hällde upp. Själv satt Benjmin och försökte komma på vad de kunde se på Netflix. Slutade med att de startade BBC’s Merlin. Lagom töntigfantasy som hade rolig handling med budgeteffekter du kunde skratta åt.  Precis vad han behövde, något hjärndött, tillsammans med sin bästa vän.
”Så, hur ser det ut på Benjaminfronten?”, frågade Klara försiktigt, då de suttit tysta genom ett avsnitt.
”Hur ser det ut på Danielfronten?”, sa Tobias och proppade munnen full med chips.
”Ska du vara sånn nu?”, fnös Klara och Tobias hann precis fånga en pastellrosa fluffig kanin som kom flygande mot honom. ”Visst säg inte då”
”Förlåt, bara så förvirrad av honom?”, suckade Tobias, försiktigt petade han undan fluffet från gosedjurets ögon,ett par svarta knappögon kikade fram. ”Ena sekunden är det som att jag är hela hans värld, andra gånger så ja… är jag enbart hans vän, jag vet inte”
”Förstår att det blir konstigt när ni inte bestämt något, ni kanske borde prata och reda ut vart eran relation står?”, sa Klara med ett höjt ögonbryn. ”Han är snäll, supersnäll, men lite väl uppe i sig själv?”
”Kanske…”, Tobias ryckte taffat på sina axlar, nu ville han tänka på något annat. ”Men seriöst, du och Daniel?”
”Ja, vi har det bra”, log Klara och hennes ansikte började matcha den rosa kaninen. ”Vi pratade i morse, och bestämt att se vart det leder? Ta det långsam typ, ärligt så känner vi inte varandra så bra, framförallt måste han fatta hur jag vill ha en relation, inga äckliga heteroparfällor här inte”
Tobias nickade. ”Låter sunt”
Kvällen började lida mot sitt slut och Klara hade gjort honom på bättre humör. Att komma hem kändes inte lika tungt. Tobias tände sin mysbelysning över sängen och kokade en kopp vanilj och karamell. Lika bra att kanske gå igenom lite repliker innan han skulle sova också, shit en vecka kvar till sagovecka… Vad mycket som rörde sig runt nu. Så mycket spretiga tankar. Allting kändes om en röra i huvudet, korvstoppning av intryck och känslor.  När han läst samma scen för tionde gången utan att komma längre gav han upp.  Han bytte ut de tjocka manuset mot mobilen och började gå igenom snapchat. Benjamin hade lagt upp en video till sin story. Redan när han såg första framen sög det till i magen. Det var en video på Jocke som strök sig kring benen på Simon som hade mjukisbyxor och en av Benjamins stickade tröjor på sig. Simon tog upp katten och kramade honom hårt. Babes <3.
Vad fan? Benjamin hade ju sagt.. eller? Va? Nej, han ville inte lägga ner någon vikt på det. Skit samma. Simon kunde väl lika gärna kommit förbi för att säga hej efter sin viktiga grej. Nu skulle inte Tobias börja överanalysera allt. Om det där var något Klara lagt upp skulle han ju inte reagera såhär. Fanns garanterat en vettig förklaring om han bara pratade med Benjamin ordentligt. Ja.
Tobias drack upp det sista av sitt te och ställde ned  sin Hufflepuff koppen hårdare än väntat. Bara för sakens skull undersökte han om den fått någon spricka, tack och lov inte. I en djup suck trummade han lite lätt på porslinet med sina naglar. Dessutom, hade han inte tid att fokusera på det här. Spexet var i full gång. De skulle börja med en ny kurs nästa vecka. Det var så sjukt mycket andra saker i hans liv som krävde uppmärksamhet. Därför trängde han undan tankarna på att han låg där själv i sängen. Skulle Simon sova över? Tanken att Simon och Benjamin skulle ligga där i samma säng gjorde honom nästa illamående. Nej men såklart inte.  Och om de gjorde det, så vad? Det viktigaste var väl ändå Tobias och Benjmins relation mellan varandra och inte vad han hade för relation till andra. Herregud de hade dessutom känt varandra längre. Nu, fick, han, lugna, ned sig. Löjligt nog försökte han se alla dessa tankar som en dementor, försökte verkligen visualisera sin silverutter till patronus mota bort den mörka varelsen. Den natten tog det lång tid att somna.

IRL [Del 6]

Lördag var det spexsträff i princip hela dagen. Yrvaket hade Benjamin skakat liv i Tobias och då var klockan tolv. Träffen började två. Huvudvärken var att förvänta och först kunde han inte komma på varför de låg i samma säng. Alkoholen spökade rejält. Minnena kom dock snart ikapp och Tobias visste inte hur han skulle hantera det riktigt. Benjamin betedde sig som vanligt i alla fall och började direkt prata om vad han hade drömt under natten. Tobias beslöt sig för att göra detsamma. Fastän det bubblade och pirrade varje gång han tänkte på det. Han kom tydligt ihåg hur Benjamins läppar känts. Inte blev det bättre när han på toan upptäckte små röda och lilaaktiga fläckar på vänster sida av halsen. Utan tvekan blev det polotröja idag.
Det tog ett tag att vakna till och göra sig i ordning. Vakna till för Tobias del, göra sig i ordning för Benjamins del. Efter en snabb brunch så hoppade de på bussen. Vägen dit hade Tobias funderat på om det skulle bli något mer hålla handen scenario, ifall det gick att ta initiativet. Lite besviket hade Benjamin  sina händer i fickorna så det hända inte, bummer. Hur som helst på bussen  lyssnade de på musik från Benjamins spotify och de hade snöat in på konspirationsteorin om musikindustrin och illuminati.
”Hej på er!”
Tydligen hade Tanja hoppat på bussen utan att Tobias märkt något. Nu satt hon på andra sidan gången, dagen till ära med en guldring i sin näsa och sitt mörka hår uppsatt i en hög knut på huvudet. Något gjorde henne lite extra fin idag. Fast såklart hon alltid var fin. Hade han alltid tyckt.
”Hej, peppad? Snart Sagovecka!”, sa Tobias peppigt och tog ut ena hörluren.
”Absolut!”, sa hon och såg från Tobias till Benjamin som nu var helt inne i sin musik, han satt med slutna ögon och lutade huvudet mot glasrutan. ”Alltså han är så snygg”, mumlade hon i lägre ton.
”Japp”, Tobias kliade sig lite i nacken, kände sig genast lite gråare.
”Fattar att han är instakänd”, sa hon och försökte ta in honom med blicken. ”Ni verkar haft kul på snapstory i alla fall”
”Yepp”, Tobias log smått. ”Men vad hade du för dig igår då?”
”Jag och min syrra var på secondhandshopping, jag hittade den här jackan, rena kapet…”
Det slutade med att han och Tanja pratade resten av vägen under tiden Benjamin halvslumrade i sätet bredvid. Tobias fick peta på honom när de skulle hoppa av. Egentligen fick inte utomstående vara med på rep. Men Tobias bedyrade att Benjamin inte skulle säga något, han bodde ändå i Uppsala och det var inte ens säkert att han skulle se själva föreställningen. Så det var tydligen okej ändå, men lite smör och välvalda ord. Sen var ingen egentligen så jättehård, bara lite.
Repet gick bra, bättre än väntat. De drog igenom de första scenerna i andra akten och efteråt blev det fokus på sång och koreografi. Benjamin satt på en stol i ett hörn och fokuserade mest på sin mobil. Egentligen inte så konstigt med tanke på att stackaren inte hade mycket att göra. Helt ensam var han i alla fall inte då några från TQ igår satt och pratade med honom sporadiskt. Överlag såg han ut att trivas.
Innan lunch skulle de ställa i ordning för resten av andra akten. Benjamin verkade nästan glad över att kunna göra något. Utan protest tog han och Tobis tag i att flytta en bänk som skulle få aggera deras båt. Som han och Daniel skulle segla över med till jättarnas land.
”Varför har du inte visat mer  och skrytit om dina talanger förut?”. sa Benjmin glatt
”För att, jag vet inte, jag ser det inte direkt som så?”, sa Tobias, armarna krampande och han fick anstränga sig för att inte skaka på rösten, hur svag var han? ”Sen så, många är med i spex, det är färre som är… ja, instagramkänd?”
”Öhh? Det handlar om tur med logaritmer, inget om talang”, sa Benjamin med höjt ögonbryn. ”Är det så du ser på saken?”
Tobias blev tyst och de ställde ned bänken. Vad skulle han säga?
”Bra Benjamin, säg till honom”, kvittrade Tanja, som uppenbarligen hört deras samtal.
”Men du då?”, kontrade Tobias, ville att samtalsämnet skulle handla om vem som helst förutom hans, enligt dem, talanger.
”Att jag är bra på scen? Det vet jag redan”, sa hon och fladdrade lite med ögonfransarna innan hon knuffade till honom med axeln. ”Men sluta minimera dig själv?”

Efter lunch så stack Benjamin för att möta upp Klara i någon galleria. Tydligen var det roligare att gå på stan än att hjälpa till med spex, Tobias förebrådde honom inte direkt. Eftermiddagen flöt på som i en slags dimma och Loke hade mer eller mindre tagit över hanns existens när det var dags att avsluta för kvällen. Trött i huvudet drog han av sig sina scenkläder till första akten. Om det var något du lärde dig snabbt så var det att det gick inte att vara blygsam när det kom till ombyten.
"Hänger du med ut?", frågade Tanja, hon stod där i sin sportbh och tog några djupa klunkar från sin ljusblå vattenflaska, lite rymde ut från mungipan och gled ner längst henne käke och hals.
"Ehh, ut?", Tobias kände sig fåraktig.
"UT, som i krogen, vi hinner om vi packar ihop och går nu?"
Hans huvud var inte på topp efter igår, om det var något han lärt sig så var det att det var skitdumt att köra tvådagars."Nä, ledsen är trött"
"Okej", Tanja och ryckte tafatt på axlarna samtidigt som hon tog på sig en tunnstickad fluffig svart tröja. "Planer med Benjamin?"
"Vet inte, ska höra vart han är och så"
Tobias tryckte av flygplansläget på  mobilen, som väntat började notiser av diverse appar poppa upp. Av instastory att döma satt Klara och Benjamin på Pinchos och drack drinkar. En del av honom ville himla med ögonen medan en annan kände väl att det var okej. Alla känslor kunde dock förändras beroende på vilket tillstånd de var i när de sågs. Att vara nykter med fulla kompisar, gick, men var inte så kul. Han hade inte heller någon lust att dricka ikapp dem heller.

Tobias: Är ni kvar på pinchos?
Benjamin: Tobbe äntligen svarar du! :D Näe, vi är på  megazone och jag hade precis tänkt höra med dig om du vill komma? Klara spöar skiten ur mig på alla spel.
Tobias: Jag kommer! :3
Benjamin. Yeees! <3

"Tydligen ska jag till Megazone", sa Tobias tafatt. "Träffa Benjamin och Klara"
"Okej", sa Tanja och log ett leende, fast hennes vanliga skrattrynkor syntes inte runt ögonen. "Vi hade tänkt Allstar"
"Fast vi kan ju lätt byta? Om det redan är ett gäng där liksom", inflikade Daniel som frenetiskt tvättade av sitt teatersmink med våtservett.
"Så ska vi alla anpassa oss för Benjamin och Klara, folk har ju redan gått till Allstar"
"Men vad sur du blev nu då?"
"Nä, inte sur bara... äsch glöm det, jag drar till Allstar i alla fall, ni får ha det så trevligt"
 Innan hon han gå la Tobias  båda händerna på hennes axlar och sökte en ögonkontakt Tanja inte var intresserad av. Vad var det med henne? Hon brukade aldrig vara såhär tvär och vresig, för ingenting.
"Jag fick ju inte dansa med dig igår jue följ med, spöa mig i dance dance revolution!", sa Tobias glatt och petade henne lite i sidan och tydligen gick det inte att hålla sig och hon fnissade till.
"Vi har dansat asmycket ikväll", sa hon och vinglade ur hans grepp. "Försök inte charma mig, kan ju nästan falla för det, vi ses i veckan"
"Hej då"
Snopet såg han hur Tanja roffade åt sig jackan och försvann ut från lokalen. Vad hade hänt där? Tobias såg från den stora glasdörren till Daniel som såg menande på honom innan han kastade servetten i en vid båge och träffade närmaste papperskorg.
"Tjejer...", konstaterde han  och drog på sig en tajt mossgrön t-shirt.  "Du kommer aldrig förstå dig på dem"
"Ha,ha, sop", suckade Tobias och började ta på sig ytterkläder.
”Sweep, sweep, sweep, kom nu”

Megazone låg i en källare och oftast lockades folk av biljardborden den här tiden på dygnet. Tobias förhållande till Megazone handlade dock mer om lazerdome och deras escaperooms tillhörande Fortet. Alla ville boka det till sina födelsedagar när han gått på högstadiet. Men det bästa av allt var dock deras lilla arkadhall.De hade inte många maskiner men nog hade han dansat loss på deras Dance Dance Revolution när han varit yngre och mindre medveten om andra människor. Såhär sent på kvällen så hade människor börjat röra sig till olika krogar. Benjmin och Klara var med andra ord ganska ensam där de stod och spelade något slags Jurassic Park spel. Helt inne i det började Benjamin dra haranger över att Klara höll på att slå honom och fuskade. Den irriterande rynkan mellan ögonbrynen försvann dock och ersattes med  ett leende på läpparna när han fick syn på Tobias.
”Tjaa!”
Benen gav nästan vika när Benjamin la hela sin tyngd på Tobias axalar under deras kram. Vid dethär laget hade lukten av G2B hårsprej blivit något betryggande. Tog tillbaka honom till igårkväll. Så kom alla pirrande känslor tillbaka och han var tvungen att ta ett steg bort från Benjmin bara för kunna tänka mer klart.
”Hur går det?”, frågade Tobias, i samma stund insåg han att Benjamin flakade lite med blicken, tydligen hade de inte bara drukit godisdrinkar.
”Klara vinner och jag spelade bort för mycket på klomaskinen”, suckade Benjamin, men sen drog han på munnen. ”Men du kanske kommer med tur?”
”Haha tror inte det alltså”
Den kommentaren resulterade till ett större flin på Benjmins läppar. Killen gav Tobias en sidokram så hård att de råkade pressa kinderna mot varandra. Så kom känslan av att han just druckit felix felcisis igen. Bubblande…
”När ska du sluta vara så jälva söt? Kom och hjälp mig!”
De stannade till Megazone stängde. Det hade inte gått bättre med Tobias vid Benjamins sida. De hade förlorat hårt mot Daniel och Klara i airhockey och senare när de testade billjard. Men kul hade det varit. Så mycket hade han inte skrattat på länge.
De var tillbaka tillbaka i studentkorridoren igen. En liten del av Tobias hoppades att det skulle bli en repris från gårdagen. Hjärtat slog så hårt att han trodde det skulle synas genom pyjamaströjan där han satt på sängen och inväntade toaletten som Benjamin ockuperat snart tio minuter. Han trummade med fingrarna mot mobilglaset. Vad han önskade att han kunde messa Klara. Eller såklart han kunde men hon var garanterat upptagen då hon dragit hem Daniel hem till sig. Varför verkade sånt här så enkelt för alla människor? Fingrarna levde sitt eget liv och började leka med en slinga i luggen. Beslutet hade varit så mycket lättare om han varit full, varför hade han inte gått med på det igår för? Hade han ens glidmedel hemma? Kondom hade han ju men. Gjorde det mycket ont? Eller vad föredrog ens Benjamin? Topp bottom? Var det ens ett alternativ att… om Tobias inte ens testat förut?
”Hej?”, två händer lades på han axlar.
När hade Benjamin kommit ut? Där stod han i enbart svarta kallsonger och ansiktet var rödflammigt efter noga rengöring. Det låg något finurligt över hans läppar, de mjuka fina läpparna.  Ögonen utstrålade något ungdomligt, nästan barnsligt, med så fina täta ögonfransar. Åhh, det fick bära eller brista. Tobisa la en hand bakom Benjamins nacke och kysste honom. Knuten i magen lättade när kyssen besvarades. Shit shit shit. En hand på bröstkorgen och snart låg han ned i sängen med Benjamin över sig.  Hände det här verkligen? Inte fega ur nu.  Kyssarna flyttades från läpparna till hals och nyckelben. Tobias tog en handfull av täcker i sina nävar när Benjamin kysste en väg längst med magen, snart hade han passerat naveln. Hela kroppen ryckte ofrvilligt till och ett kvidande undslapp hans läppar när en hand kupade om honom mellan benen.
”Tobias, är det okej?”
Han öppnade ögonen och visste inte hur han skulle känna när han såg Benjamin som  nu lutat sin haka mot linningen till Tobias ironmanboxers. Shit, nä han kunde inte säga nej en till gång. Nu var det fasiken dags att leva.
”Ahhh…”, fick Tobias fram med nästan slutna läppar.
Tydligen hade det räckt och Benjamin tack och lov hört honom. Kallsongerna gled ned mot knävecket och i Tobias sinne fanns det igen återvändo. Framförallt inte när ett par läppar slöt sig om honom och ännu ett stön smet ut från hans läppar.