Sommarnätter och kvällsbad

Saltvattnet stank nästan upp i näsan, färjans motor brummade. Simon stod i fören och lutade sig nästan över relingen. Hamnen till hans sommarö växte i horisonten. Magen kittlade nästan lika mycket som vinden som lekte med hans hår. Fiskmåsarna gledflög över honom. Om detta inte var sommar, visste han inte vad som var det. Västerbottens skärgård var hans sommarhem. Kuster som kantades av faluröda stugor och bryggor där båtar i olika storlekar låg till. Han påminde sig själv om att be Gustav att lära honom segla i år.
”Hallå, håll dig inne i färjan pojk”
Simon vände sig tvärt och såg Styrman Åkersson. De vita buskiga ögonbrynen och den isande blå blicken i det fårade ansiktet krävde respekt. Utan att tveka gjorde Simon som han blev tillsagd och tog ett steg bort från relingen. Åkersson log smått. Trots att Simon var tjugofyra vid det här laget så skulle nog den gamle kaptenen alltid se honom som tio.
”Hur är det där ute i år?”, frågade Simon och stoppade lite försynt händerna i sina fickor.
”Ja, du vet hur det är, massa skärgårdsamatörer”, muttrade Åkersson och kliade sig i nacken. ”Tror de förökar sig för varje år”
Simon skrattade till. ”Då har mamma och pappa mycket att göra i år då” och familjen Strömbäck.
”Sist jag såg dem hade de värdshuset fullt”
Simon visste att han skulle bli indragen i köket trots sin semester. Det gjorde inte så mycket. Skillnaden var väl ändå att maten som gjordes i värdshuset var husmanskost istället för italienskt. Åkersson nickad hejdå när Simon inte hade mer att tillägga. Det var dags att lägga till, färjan saktade in till halt och landgången sänktes ned. Han var först ned på kajen med all sin packning. Tillsammans med alla andra som steg av färjan knatade han iväg på grusvägen mot värdshuset. Gruset knastrade under skorna och björklöven rasslade i vinden. Fåren som bodde granne med vägen bräkte välkomnande.  Ulliga kroppar sprang fram till staketet och spanade in främlingarna. Simon vinkade glatt och hälsade på dem. Snabbt blev han ointressant då han inte hade mat. Men de var inte snabba nog utan Simon snodde till sig en klapp på en mjuk fårnos.
Värdshuset var sig likt, välklippt tomt, fyrkantiga häckar och krattad och rensad grusgång. Simon såg stolt på den nymålade fasaden som han hade fått slita med under några helger innan turistsäsongen. Ett trevåningshus och enda att stå på hade varit en ranglig stege. Tur att det varit han som stått och ranglat på den och inte hans pappa. Klockan plingade glatt då han klev in i receptionen. Där som varje sommar stod Berit med sitt yviga röda hår och gröna skarpa ögon, som nu synade honom med ett brett leende.
”Men hej Simon! Äntligen kommer du!”
Hon klev bort från disken och gav honom en stor kram som luktade somrigt och blommigt. Hon var kring femtio men ung i själen och en god vän till familjen.
”Du blir mer och mer lik din pappa för varje år”, fortsatte hon och rufsade honom lätt i det yviga bruna håret. ”Du måste klippa dig, ska jag komma förbi i kväll?”
”Visst, låter perfekt”, sa han och rätade till sin trunk som börjat skava lite. ”Var är mamma och pappa?”
”Bosse går en tur med några gäster runt området och Gunilla passar köket”, Berit kom av sig när dörren plingade till igen och sommargästerna strömmade in. ”Jag kan säga att du är här om jag ser dem, vi ses”
”Absolut, jag går förbi Strömbäcks så fort jag packat upp”
Simon begav sig till tredje våningen där familjen hade sin boning. Där han var född och uppväxt under somrarna. Hans rum var sig likt med den gamla sängen stående längst fönstret och den solblekta rullgardinen neddragen. Trunken slängdes på golvet och han satte sig på sängen i ett nöjt pip. Nersutten, knölig, men nostalgisk. Han drog upp rullgardinen och log. Fönstret i hans rum hade lätt den finaste utsikten. Bakom skogsbrynet där en rävfamilj bott förra året kunde han se det glittrande havet. Nä, det här var fantastiks. Men bättre skulle det bli.
Strömbäcks bodde en kilometer bor från värdshuset, vid klipporna. Deras hus var bråkdelen av värdshuset men lika röd. En renoverad fiskestuga med tillhörande båthus. Så fort Simon närmade sig tomten lät han lukten föra honom mot Strömbäcks stora rök. Där bland all rök och sot stod Gustav i enbart hängselbyxor och la ned gyllenbrun sik i stora lådor. Om än möjligt så hade han blivit ännu snyggare än sist han sett honom i våras. Väl skulpterade armar, stubbig, och det rågblonda håret uppsatt i en knut.
”Tänker du bara stå där och glo eller tänker du hälsa?”, flinade Gustav och tog av sig sina arbetshandskar.
”Ehh, hej?”, sa Simon lite fåraktigt. ”Trodde det var fisken som skulle rökas och inte du”
Gustav reste sig till sin fulla längd, sträckte på ryggen. ”Du skulle få en bamsekram men jag stinker nog…” Simon hade redan slagit armarna om honom.
”Jag står ut med att lukta rökt fisk”, mumlade Simon in i Gustavs hals. ”Jag har saknat dig”
”Och jag dig”, de stod så ett tag, men för snart drog de sig undan. ”Nä, den här fisken ska till värdshuset, tänkte ta flakmoppen, hänger du med?”
Sagt och gjort. Gustav hade dragit på sig en sliten blekt t-shirt och Simon satt på flaket tillsammans med lådorna rökt sik. Nostalgin slog emot honom som en tegelvägg då de brummade iväg. Hur många somrar hade de inte skjutsat varandra såhär? Sedan de var typ tretton eller fjorton. Tio år, och ändå kändes det som igår. Simon sneglade bak på Gustav, några hårslingor hade letat sig ur hans knut och han kisade lätt för att inte få solen i ögonen. Att de känt varandra hela livet kändes också knäppt. Tiden gick verkligen fortare ju äldre man blev. Jobbet, livet i allmänhet kom i vägen för så mycket ibland.
Tillbaka på värdshuset tog de varsin låda fisk och gick in köksingången. Värmen från spisarna gjorde luften kvav tillsammans med människorna som slavade med att ta hand om alla beställningar. Simon kände genast hur han kom i arbetsmode och var nära på att torka av några tallrikar som var redo att gå ut till gästerna. Men han skärpte till sig och tvingade sig att inte röra dem.
”Stefan ta över bongarna, hej gubben!”
Simon kvävdes i en revbensknäckande kram av sin mamma. Hon var kort, hade svart busigt hår som satt i en liknande knut som Gustavs. Hennes skrattrynkor syntes tydligt med det breda leendet på läpparna och hon synade de båda grabbarna.
”Hörde från Berit att du åkte till Strömbäcks så fort du fick chansen”, sa hon och plirade mor dem. ”Bra att du gör någon nytta ändå och hjälpte Gustav, tack, du får hälsa pappa”
”Han stod mest och njöt av utsikten”, flinade Gustav och Simon knuffade till honom i axeln. ”Nä, farsan är nog tillbaka med båten och mer fisk, måste dra”
Hjärtat hoppade till då Gustav gav honom en snabb puss. Allt blod forslades upp i ansiktet och Simon log som ett fån långt efter att Gustav åkt hem. Detta var bara början på hans semester. Fyra veckor med bara den grabben… underbart.
Som väntat så fick Simon hjälpa till i köket en stund, eller snarare han insisterade för att avlasta lite från sin mamma. Det var en rolig omväxling med nya råvaror och ingredienser. Siklådan han gjorde på den nyrökta fisken blev helt underbar. Familjen åt den till och med till middag när allting lugnat sig nere i restaurangen. Vad han hade saknat det här, att sitta med sina föräldrar och prata om allt möjligt och prata länge. De var så lättsamma och enkla. När de erbjöd honom te och skorpor som kvällsfika gjorde det lite ont att tacka nej. Men han skulle till Gustav. De hann definitivt äta te och skorpor någon annan gång.  
Kvällen var ljus och det var liv och rörelse ute på värdshusets gårdsplan. Familjer spelade kubb och folk hyrde fiskespön för att gå till bryggan. Alla passade på att klämma in så mycket skärgård som möjligt i sitt besök. Simon mös på tanken att han alltid kunde åka hit. Inga hinder. Skärgården fanns alltid hos honom.
Vägen till Strömbäcks gick inte fort nog och på någon minut knackade Simon på sjöboden intill deras brygga. Gitarrsträngar slutade plocka och dörren gnällde då Gustav öppnade den. Utan hejd hälsade Simon på honom med en ordentlig kyss. En kyss som besvarades ivrigt och Gustav drog honom tätt intill sig och dörren stängdes.
Sjöboden var Simons favoritställe. Hade alltid varit. Nu när Gustav tagit över den. De låg nu på en tältsäng under varsin filt. Stirrade upp på alla diverse ljusslingor som prydde taket i olika färger och nyanser av varmt och kallt ljus. En murgröna levde sitt eget liv vid fönstret och skulle snart klättra upp på antennen till radion. Ett trangiakök stod hopmonterat och var full gång med att koka tevatten. Gitarren var upphängd på en vägg som pryddes av gamla garn nät. Simon mös ihop tätare mot Gustav som fortfarande luktade en aning rökigt. Den grabben passade in på ett helt annat sätt än vad Simon någonsin skulle göra. Motsatsen till Berit, Gustav var en gammal själ i en ung kropp. Vilket var det absolut mest charmiga med honom och skulle alltid vara det. Lite för tidigt reste sig Gustav upp för att ta på sig närmaste paret byxor.
”Hur länge stannar du?”, frågade Gustav och började rota i ett skåp efter muggar och te.
”Fyra veckor”, Simon satte sig upp och drog filten tätare om sig.
”Åh vad trevlig!”
”Tänkte att du ska få lära mig segla”, fortsatte Simon och tog tacksamt emot en kopp med rykande hett earl grey.
”Jaså minsann?”, flinade Gustav och satte sig i skräddarställning bredvid honom i sängen. ”Kan jag väl göra, vad ska du lära mig då?”
”Laga mat”, skrattade Simon och lutade sig mot Gustavs axel. ”Strömming, bullens och öl räknas inte”
”Men äsch” Ett högt pip undslapp Simon då Gustav skämtsamt knuffat till honom, han var inte sen på att hämnas.
När sjöboden blev för varm att vara i och de insett att teet verkligen inte hjälpt till på den fronten beslöt de sig för att bada. Helt sonika sprang de ut nakna och hoppade från bryggan i sommarnatten. Det iskalla vattnet snörpte ihop lungorna och gjorde hjärnan klarare. En räv skällde i skogen och storlommen sjöng sin ledsamma sång. Men Simon var så jävla lycklig där han satt och dinglade med benen i vattnet, lät soluppgången värma honom. Såg små fiskar simma mellan sjögräset. Inte nog med allt det fina. Bredvid honom satt den mest fantastiska och sanna människa han visste om.  Gustavs rågblonda hår var utsläpp och hade torkat till en lejonman. Simons hår låg i en backslick, fortfarande fuktigt.
”Fyra veckor”, mumlade Gustav och flätade ihop deras händer. ”Så kort tid när jag jobbar”
”Då får vi utnyttja dem till max”, Simon kysste honom. ”Tro mig jag har planerat in allt”
”Jaså?”
”Japp, kan ju säga att det kommer vara rätt mycket tid i din sjöbod”
”Ta igen för förlorad tid menar du?”, skrattade Gustav, så hjärtligt att det värmde i kroppen.
”Såklart, vad annars?”, flinade Simon och Gustav drog honom till sig.
”Vet du? Ta och kyl ner dig!”
Helt utan förvarning flög Simon ned i vattnet med ett plask. Halvt skrattande halvt kippande efter andan bröt han vattenytan. På bryggan satt Gustav och asgarvade med tårar i ögonen. Två kunde leka samma lek. Triumferande greppade han Gustavs fotled och ryckte. Den blonda manen var det sista som syntes innan han for ner under ytan hälsade på de små fiskarna i sjögräset. Därefter blev det ett vattenkrig som liknade ett från när de var små. Bara det att det aldrig hade slutat med kyssar och ömma smekningar. Nä, det var här Simon levde. På hösten gulnade han och tappade bladen. Men på somrarna slog han ut i all sin prakt och lät alla smittas av glädjen han kände. För sommarkvällar, nattbad och grillning. För att åka flakmoppe och vakna till måsarnas eviga skriande. Sommaren var här och Simon skulle njuta för fullt.