IRL [Del 9]

 I några dagar var Tobias i någon luddig verklighet som han inte riktigt hängde med i. När han inte behövde plugga eller koncentrera sig på spexet, som kom allt närmare, var det ljudbok som gällde.
Så fort han var hemma och inte gjorde något så förflyttade han sig till Hogwarts, precis som när han varit elva år och allt känts skit. Han hade pratat lite med Benjamin och sagt att han mådde bättre fast han kände sig skev. Även Klara råkade ut för Tobias distansering. De hejade på varandra om de sågs på universitet och de pratade lite sporadiskt på socaial medier, men de hade inte hängt som de alltid brukade göra. Tobias kände sig faktiskt lite ensam och han saknade båda, men just nu var det bäst såhär. Han ville få tid att smälta allt och må bra igen.
Dessutom hade han inte så mycket tid att hänga i vilket fall för nästa vecka var det Sagovecka.  Varje kväll nu så var det något som skulle fixas. Koreografi och sånger som skulle sättas. Men Tobias var off, så jävla off. Alla var uppmuntrade mot honom och sa att det var nerverna, att det skulle sitta till premiären, han kunde ju det här. Jo, det skulle det säkert, visst. Tobias nickade till svar och försökte slappna av. Under pausen så satt han och tittade igenom sina repliker, just nu brusade allt i huvudet, som att en radio var inställd på två olika kanaler. Inget fastnade för tillfället. Efter all förberedelse skulle han sabba allt.
”Hur känns det?” Tanja satte sig bredvid honom och skrattande ryckte hon ut hoddiens stackars torterade snören. ”Vill du ha tuggummi?”
”Tror jag ska börja med det”, suckade han och slog manuset i huvudet. ”Allt är, kaos, men det blir bra”
Tanja nickade. ”Det kommer det, andas, vi hjälps åt ute på scen, det viktigaste är att ha kul”
Hon kupade handen över hans och log.
Det fick Tobias att stelna till lite, stirrade ned på hennes ringbeklädda hand som sakta försökte fläta in sig i hans. Utan att riktigt fatta vad det betydde lät han det hända. Det kändes faktiskt bra, och det slutade snurra lika mycket i huvudet.
”Tanja, Tobias, är jag inte snygg?”
Båda stirrade på Daniel som bländade dem när han kom inskridande i en böljande bröllopsklänning och en tyllslöja var fäst i hans blonda hår. Klänningen spände rätt ordentligt över bröstkorgen och paljetter glittrade. Den klänningen kanske inte var historiskt korrekt men effektivt var det. Tobias kände hur han omedvetet log åt den fantastiska synen. Det här skulle kanske bli ett helt underbart spex ändå.
”Nu är det din tur Tobias, nu ska du testa din klänning.”
”On my way”, han reste sig upp och släppte Tanjas hand. Shit vad hans humör var ostabilt för tillfället, nu kändes plötsligt allting helt görligt ändå.

Sista timmen av repet gick bättre, han satte det inte hundra men det var alltid något. Med andra ord var hans humör lite mindre kaos då det var dags att säga hej då för kvällen. Det skulle bli skönt att komma hem och duscha. Plugga mer repliker, repliker, repliker, repliker….
”Vill du hjälpa mig och handla?”
Tanja såg så förväntansfull ut så Tobias kunde inte säga nej. Kanske lika bra att följa med, då han behövde köpa något så roligt som toalettpapper.

Så mot ICAnära  de gick. Efter att de sagt hej då till en förvirrad Daniel som fick vackert ta bussen hem själv ikväll, eller han skulle till Klara så  ensam skulle han inte bli. Ensam. Tobias missunnade inte Klara och Daniel något, han tyckte väl mest att det var tråkigt att åka hem till ett tomt studentrum. Benjamin hade fått honom att smaka på hur det kunde vara. Och varför började han tänka på det här igen? Sucken kom djupt ner från magen och han kände sig som en drake när vita moln bolmade runt honom. Tanja sneglade lite på honom innan hon stoppade händerna ner i sin stora svarta fluffiga jacka.
”Så, hur är läget? Känns som det var länge sedan vi snackade, på riktigt?”
Tobias ryckte lite på axlarna. ”Jodå det är bra”
Nu var det Tanjas tur att leka drake."Vafan, kom igen Tobias, på riktigt"
”Va?”, han förstod ingenting, hade han sagt något fel? Eller hade han varit för tydlig? Det sista han ville var att bekymra henne.
”Jag märker att det är något”, Tanjas röst lät lugn, men hennes ögon vakade på honom som en hök, iakttog hans minsta rörelse.
”Va?”
” Jag känner dig, har du pratat om det med någon, Klara?”, hennes blick slappnade av och nu såg hon bara orolig ut. Åhh han stod inte ut med den.
”Hon har velat men har inte riktigt haft tid”, mumlade han och kliade sig bakhuvudet.
”Har du tagit dig tiden?”
De stannade upp och lät några bilar passera i korsningen innan de fortsatte sin promenad. Upp mot bågenhusen. Varför lyckades Tanja trycka på de rätta knapparna? Magen vred sig lite, spiralen drog hårdare om honom. Klara var så glad med Daniel, han ville inte förstöra deras nykärlek. Hon förtjänade att vara glad utan att glida ner i hans mörker.
”Nä”
”Vi har tid nu, om du vill?”, Tanja strök sina fingertopparna över hans handrygg, Tobias flätade ihop deras händer. Ville hon verkligen höra?
”Det är så mycket…”
”Vi har tid under tiden vi handlar?””
”Det är Benjamin….”
Allt bara bubblade ur honom. Allt som hade hänt under helgen Benjamin hälsat på. Allt som hänt efter det. Hur han kände. Varför allting känts så skevt, varför han betett sig skevt. Under tiden han babblade på började Tanja handla. Plocka ihop Granny smits äpplen och potatis. Hon hade börjat titta på olika kryddor när Tobias berättat hela historian.
”Vad tråkigt”, Tanja la ned  rosmarin i korgen innan hon kramade om hans arm.
"Bara så typiskt liksom", Tobias som studerat en kartong med krossade tomater ställde tillbaka den på sin hylla. "För trodde, hoppades, för en gångs skull, att någon, någon gång,skulle känna samma sak"
"Nu låter det på dig som att det ligger en förbannelse över dig", hon såg rakt på honom, vilket nästan gjorde ont så han såg ned i golvet.
"Skulle lika gärna kunna göra det,och grejen är, jag förstår varför, och det är okej", han sa allting så tyst att han nästan hoppades att hon inte hörde.
Fast det var för gäves när hon la sina händer på hans axlar. "Tobias, sluta”
Lite motvilligt skakade han av sig dem och tog ett steg bort. "Lika bra för ingen skulle väl ändå stå ut med mig.."
"Sluta” Tanja minskade mellanrummet mellan dem, korgen med mat ställdes bestämt ned på golvet. "Visst vet du att din hjärna  är taskig mot dig? Att inget av det stämmer, att du är i någon helvetesbubbla,? Du är en så awesome människa, Tobias"
 Varför kunde han inte riktigt ta in det hon sa? "Jag vet att det är min hjärna, men det är svårt att se klart, allt skit skymmer liksom sikten, det är bara, mycket nu och…”
Att ta bort locket på den kokande sörjan hade tydligen fått allt att bubbla över och fräsa på plattan. Han drog en av ärmarnas muddar under näsan och torkade kinderna som tydligen blivit våta igen. Fan han ville inte gråta inför folk. Vad pinsamt! Försynt drog han upp kragen på sin jacka, ville typ försvinna. Varför hade han ens börjat prata om det här?? Så himla onödigt.
”Förlåt, jag bara….”
 Tanjas omfamning värmde honom. Det smälte något inombords och nu när tårarna väl börjat rinna gick det inte att sluta. Kramen blev hårdare och Tobias tårar blev fler. Folk som såg dem stå där vid kryddan och den krossade tomaten måste undra vad som hände. Tobias orkade inte bry sig, Tanja verkade inte heller bry sig.
Tjugo minuter senare var de i alla fall klara på affären. Tanja kom ut med en ICApåse fylld med mat, Tobias kom ut med en inte lika charmig påse med toalettpapper tillsammans med rödpuffiga ögon.  Knuten i magen hade lättat en aning och odjuret låg för tillfället och sov. Tröttheten slog honom istället. På bussen slumrade han nästan till lutande mot Tanjas axel.
”Vill du följa med hem, och dricka te?”, frågade Tanja. ”Känns som att du behöver det”
”Hade gärna gjort det, men det är ju så sent”, Tanja hade stått ut med honom tillräckligt idag, han fattade inte ens varför hon frågade.
”Jag har en soffa, om du vill får du sova över”
Bussen stannade så tvärt att Tobias var tvungen att krama om sin påse med toalettpapper så den inte skulle falla ur hans knä. Här skulle han egentligen av. Dörrarna öppnades och iskall luft sipprade in när folk gick på och av. Dörrarna stängdes och bussen började köra. Tobias satt kvar bredvid Tanja som hade ett stort leende på sina läppar.