IRL [Epilog]

”Tobias vi är snart framme”

Läppar pressades fjäderlätt mot hans. Doften av somriga bär slog emot honom, Tanjas shampoo. Utan att öppna ögonen la han en hand om hennes nacke och kysste henne ordentligt. Ett fniss drunknade i ljudet av en kvinnas monotona röst om att de snart närmade sig Stockholm centralstation. Motvilligt satte han sig upp ordentligt i sätet. Tanja drog handen genom hans hår och rätade till några av hans lockar i luggen.

”Det är ett tag till bussen går, ska vi ta och käka något?”, frågade Daniel gjorde sig redo att ta ner deras packning från hyllorna, Tobias fick ett tungt skumgummisvärd i knäet. 

Daniel hade hittat några personer i samma vagn  som också skulle till Medeltidsveckan och redan blivit kompisar med dem. Emil, ljus lång och spretig. Johannes som Tobias först varit lite rädd för men visade sig vara en snäll björn. Bara för att han var större än Daniel och hade en massa tatueringar. Badrick, smidig kropp, kaffehy och svart puffigt hår. Assnygg. 

”Det låter toppen”, sa Emil och sträckte på sig där i sätet. ”Macdonalds är väl i närheten?”

”Kan vi försöka hitta något annat än donken? Jag är svinhungrig”, sa Badrick och alla höll med om det.

I Stockholm central var det alltid mycket folk och lite jobbigt att försöka ta sig igenom. Tillslut kom de i alla fall ut på gatan och sommarvärmen var nästan kvävande. De skulle försöka hitta något vettigt ställe att äta på och snabbt mest för att slippa hettan. Tobias och Tanja flätade ihop sina händer då de behövde vänta på röd gubbe vid ett övergångsställe. Allting var fortfarande nytt och spännande i deras förhållande. De skulle fira  en månad i Visby vilket kändes pirrigt och bra. Planen var att äta på kapitelhusgården och bara mysa den dagen. Peppen var stor och Tobias kunde knappt bärga sig. Alla pratade vitt och brett om hur veckan skulle se ut. Det var skönt alla verkade så chill. Daniel var duktig på att hitta bra personer, helt klart. 

”Men tja Benjamin!”

Tobias soliga humör blev till en iskall klump i magen. Där stod Daniel och skakade hand med den person Tobias minst av allt ville se. Ett tag kände han panik. Benjamin stod bara någon centimeter ifrån honom. En Benjamin som han under de senaste månaderna velat förtränga så gott det gick. Inte för att han velat, utan för att han hade behövt det för stunden. Nu stod han där, med skinnjacka och slitna jeans. Varför så varma kläder? Axlarna lite för spända, han skrattade lite väl högt åt Daniels skämt och inflikade med att han var på väg hem efter Linköping och tåget snart gick. Tobias kunde inte för sitt liv fatta varför han tyckt Benjamin varit så bra. Det var så lätt nu att se hur obekväm han var över det här mötet. Varför hade inte Tobias upptäckt tidigare hur stel killen verkade vara? Trevlig, men inte riktigt genuin? Eller la han bara in en massa grejer nu för att han blivit sviken av honom?Tobias såg på Tanja som hade höjda ögonbryn och hopsnörpt mun.

”Vi får väl se om jag kommer upp till Umeå igen”, sa  Benjamin lättsamt och drog handen genom sitt fluffiga hår.

”Jaså, ska du?”, Tobias kunde inte hålla sig från att  njuta lite av förvåningen i Benjamins blick, hade han inte sett honom?

”Åh, hej, Tobias”, sa han när han återfått fattningen och fick ett stort leende på läpparna, ett leende som såg lite ansträngt ut, efter en för alldeles för lång tystnad fortsatte han. ”Hur är läget?”

”Bra, du?”, sa Tobias kort och la huvudet lite på sned.

”Jo fint”, Benjamin drog handen genom sin lugg. ”Jag måste gå, men kul att ses, Stockholm av alla ställen”

”Jo, det är ju lite underligt”

Benjamin slog ut armarna, såg frågande på Tobias som sträckte fram handen istället. Från att ha varit rädd, kändes det lite skönt att inse att det var han som hade kommandot över det här och inte tvärtom. De skakade hand och Tobias kunde inte göra annat än att le för att försöka lätta upp stämningen för stackaren. 

”Ta hand om dig”, när Tobias sa det så sjönk Benjamins axlar lite. 

”Detsamma” 

Det blev grön gubbe och Tanja flätade ihop deras fingrar igen. För varje steg de tog bort från Benjamin smälte knuten i magen. Den smälte ändå mer när han vände sig om och såg efter Benjamin som blivit stoppad av några tjejer som uppenbarligen följde honom på instagram. Deras färgglada hår och skarpa smink tillsammans med sina kläder avslöjade det ganska skarpt. De tog selfies och kramades. Shit vad konstigt det kändes att se en kille som Tobias nu såg som så liten sättas på pedestal av andra. Tjejerna försvann och de blåa ögonen mötte hans hasselnötsbruna. När han väl började fundera på hur allting blivit började tankarna fara runt. Hur hade livet sett ut om helgen med Benjamin utspelat sig annorlunda? Om Tobias och Benjamin inte legat? Om Benjamin följt med under hela spexdagen? Om Simon inte varit med i bilden  och suttit kattvakt? Hade de fortfarande haft kontakt då, nu? Hade Tobias varit ihop med Tanja? Eller hade han fortsatt trånat och längta efter en charmig men osäker grabb ingen skulle få? Tobias vinkade åt honom, Benjamin besvarade den. Agget mot honom var försvunnet. Energin för att fokusera på Benjamin och vad han gjort fanns inte längre. Dessutom så hade han också mycket att tacka killen för. 

”Han fick mig att fundera lite”, sa Tobias när de svängde in på en annan gata 

”Jaså?”, sa Tanja och fixade till sin långa hästsvans.

”Ja, att livet är konstigt, och trots att händelsen i sig sög ångrar jag inget”, fortsatte han, la  en hand på hennes rygg och det slutade med en sidokram.

”Okej?”, fortsatte hon, stoppade handen i hans jeansficka. 

”För då hade inte vår relation blivit starkare”

Tanja fnissade ”Fint att du ser det så”, hon kysste honom på kinden, sedan pilrade hon mot honom. 

Det sög fortfarande till lika mycket i magen när hon rörde vid honom. Han visste att de fortfarande var på rosa moln, i någon slags smekmånadsfas. Han älskade det och hoppades att sommaren aldrig skulle ta slut. Där och då, kände han sig så himla glad och lyckig i sommarsolen. Tobias började sjunga på Lokes sång sju dar per år, och Tanja hängde på. Killarna som gått framför dem stannade upp, såg med breda leenden på dem. Snart hade alla stämt upp i sång. Folk glodde på dem när de pessarde med all sin packning. Tygtällt skumgummisvärd, ja hela köret. De kunde inte ha sett riktigt kloka ut, Tobias älskade det också.

”I sju dar per år, I sju dar per år kan jag få ro och frid!

I österns sjö, på rosornas ö! Sju dar per år i Visbys medeltid!”