Flagnat nagellack - del 1

Klara låg i soffan, hade sitt fluffiga kaninmjukdjur som stöd för nacken. Det var februari och snön hade vräkt ned en vecka. Plogvallarna var närmare två meter på vissa ställen och hon hatade att ta på sig täckbyxor. Vilket hon verkligen behövde på grund av sin förbaskade reumatism i knäna. Hon vägrade mer kortisonsprutor. Mest att värken efter kortisonsprutan i knäet gjorde henne så slö under dagen och dagen efter.
   Hjärtat kramades åt lite extra när hon såg på alla bilder från sommaren. Grillkvällar nere vid vattnet med gänget. Tanja med sitt tjocka svarta hår flätat, också sommarbränd och vacker. Hon höll om Tobias, som i jämförelse såg lite extra blek ut och han hade en bränna på axlarna lika alarmröd som en stoppskylt. Ändå såg han fett söt ut med ännu fler fräknar på näsan.  Bredvid dem stod Daniel. Solbränd, blond, stubbig och sommarfräsch med vit-tshirt och jeansshorts. Det sved lite i hjärtat men hon trängde undan känslan.  Djupare ner i instagramträsket föll hon. Tyvärr var rekommenderade klipp och foton inte alls lika kul längre. Bara hemska DIY’s som var idiotiska eller tvålkarvning? Vad var grejen med ASMR? Ett jam hördes och en liten fluffig kropp la sig bredvid henne i soffan. Klara log stort och klappade den sköldpaddsfärgade kattungen över ryggen. 20 veckor i morgon och Klaras nya rumskamrat. Det hade varit givet att ta henne från djurskyddet. Klara och Tobias hade hjälpts åt att fundera på namn. Men det hade blivit Saria för hennes väldigt gröna ögon. Ytterdörren öppnades och lukten av MAX-mat fick henne att le stort. Så kvickt hon kunde utan att störa sin vän satte hon sig upp. Fixade till kaninens päls runt ögonen så den kunde se ordentligt och fluffade upp den lite. Insåg att den fortfarande såg lite ledsen ut över ett hon nyss legat och mosat den.
   ”Hej”, hörde hon Tobias från hallen.
   ”Hej, gick allt bra?”, frågade hon, sträckte på ryggen som knakade, hörde hon rätt eller nynnade Tobias Hamilton soundtracket. ”Hallå?”
Att Tobias inte fått tinnitus var ju ett mirakel.  Precis när hon gjorde en insats att resa sig kom han in i vardagsrummet. Två Max-påsar i händerna och lurarna på huvudet, axlarna ryckande i takt till musiken. Nu hörde hon tydligt vilken låt det var dessutom. ”The ten duel commandments”
   ”Alltså tönt”, sa Klara när han ställt ner påsarna på bordet och äntligen tog av sig lurarna.
   ”Jag kan ju inte sluta lyssna när John Laurens duellerar mot General Charles Lee ”, sa han sakligt. ”Hur är läget?”
   ”Bra, mosig av jobb, du?”, nöjt såg hon ned i påsarnas innehåll och roffade åt sig den med nuggar.
   ”Jo bra, träffade nyss skådisarna, det blir spännande i år”, sa Tobias och tog en stor tugga på sin hamburgare.
   ”Vem ska du vara i år då?”, frågade Klara på smyg.
   ”Pfft, det kan jag ju inte säga”, sa Tobias och himlade med ögonen. ”Bra försök though”
   Klara tog djupa klunkar av sin cola. ”Mhm, eller hur”
   Tobias öppnade munnen för att säga något men verkade tveka och tog en näve pommes istället. Klara slickade av sina salta läppar. Såg frågande på honom.
   ”Daniel ville inte vara med i år”, sa Tobias, försökte låta så vanligt som möjligt men misslyckades totalt.
   ”Jaha, vad tråkigt”, Klara insåg inte hur kylig hon lät innan orden flugit ur henne. Men om Tobias skulle anklaga henne för att Daniel var ledsen skulle hon bli arg på riktigt, spelade ingen roll hur mycket hon älskade sin rödtott till vän. ”Han gjorde slut och inte jag”
   ”Jag vet men…”,
   ”Snälla, jag vill inte prata om Daniel”
   Tystnaden blev tjock mellan vännerna. Saria viftade med ena tassen, ville sno pommes från Klaras hand. Katten fick som hon ville och skuttade iväg med sitt byte över golvet. En liten knaprig bit skadade inte direkt.
   ”Förlåt”, sa Tobias tyst. ”Men det suger att vårt gäng inte är som det ska längre”
   Jo det visste Klara väl. För Tobias såg deras gäng som trasigt, och han ville alltid laga saker. En väldigt fin egenskap i många avseenden. Bara det att han inte behövde fixa det här egentligen. Inget fanns att lagas. Hon och Daniel var inte direkt ovänner, de var mogna nog att fatta när saker inte funkar. Ont gjorde det ändå. Egentligen var hon nog mest sårad för hon förstod att det var hennes fel, lite grann. Daniel hade inte orkat med henne, punkt. Inte som flickvän i alla fall. Att säga det till Tobias och Tanja hade nästan varit värre än att få nyheten från Daniel. Allt hade känts som att de varit föräldrar som skulle berätta för sina barn om en skilsmässa.
   ”Det är lugnt, en dag kommer vi kunna umgås som vanligt, men inte än, allt är för nytt”, Klara suckade och såg tröstande på Tobias. ”Det ordnar sig”
   Tobias log smått. ”Jag vet att det kommer göra det”
   Resten av kvällen pratade de inte om Daniel. Istället tog de tillfället i akt att titta på serier de snackat om att se tillsammans. För Klara kändes det som evigheter sedan de sågs. Det var inte riktigt som förut då hon och Tobias träffats varje dag. Inte för att det gjorde något men stunder som denna så märktes det av lite extra tydligt. Istället hade de blivit duktiga på att ta vara på tiden då de faktiskt sågs. Pratade om viktiga saker, såg till att göra allt som de planerade ihop tillsammans så det inte skulle bli uppskjutet. En mer, effektiv vänskap, typ? Tobias låg halvt lutat mot hennes axel med Saria i knäet. Hon liknade nästan en toffla där hon låg med tassarna instoppade under sig och kisade nöjt då Tobias kliade henne på huvudet. Vissa gånger stod Klara inte ut med sin lilla katts söthet. Visst hon kunde vara en plågoande när hon grävde i krukor och ville dräpa Klaras plantor. Men det gick inte att vara sur på henne. Klara sträckte sig mot henne och tryckte henne lätt på nosen med pekfingret. Vilket resulterade till att missen sakta strök kinden längst efter hennes finger. Nä hennes hjärta dog. Hon förtjänade inte den sötheten i sitt liv!
   ”Jag kidnappar henne nu, jag är ledsen”, Klara tog upp henne och la henne på rygg i sin famn, katten kurade om möjligt högljuddare.
   ”Det är spexfest om två veckor”, sa Tobias och kliade Saria på den lockiga magen. ”Vill du komma? Folk typ förväntar sig det vid det här laget”
   ”Njaaa”, Daniel skulle nog vara där ”Vilka kommer vara där?”
   ”Alltså, det är svårt att säga, folk bjuder alltid kompisar, och kompisars kompisar”, sa Tobias och ryckte på axlarna. ”Men det är i en studentkorridor på Fysikgränd”
   ”Såklart det är vad annars”, skrattade Klara och himlade med ögonen, sen flinade hon. ”Alltså shit känns som att du alltid gör grejer, eller festar, din cooling”
   Tobias skrattade och stötte till honom i axeln. ”Så mycket är det väl inte?”
   ”Nä, nä”, flinade Klara.
   Hennes töntiga älskvärda rödtott hade äntligen hittat sin plats och var med bra, roliga personer. Spexet och studentlivet hade gjort honom gott. Det och Tanja. Hon var glad för hans skull och missunnade honom ingenting. Fast ibland kunde hon sakna honom. Trots att han satt i hennes soffa här och nu kunde hon sakna att de sågs varje dag. Så var det att bli vuxen, det hade hon insett. Vuxen och jobba åtta timmar. Men hon hade sin älskade kisse. Glad såg hon ner på Saria som nu hittat en gummisnodd som hon lät susa över golvet glatt springande efter med svansen som en diskborste. Men nog kunde hon känna sig lite ensam, och vardagen var tråkig. Hon ville att något skulle hända, och snart.
   ”Snälla, kom, folk saknar dig!”
   Alltså egentligen, Daniels kompisar var hennes kompisar också. Hon saknade dem och faktiskt hade han ingen ensam rätt på det. Hon hade ju också ett socialt liv.
   ”Okej, jag kommer”