IRL [Del 8]

Början på veckan kändes luddig. Första föreläsningen kändes skit för han hängde inte med. Dagen blev inte bättre av att han såg  en nyvaken Simon sitta vid Benjamins köksbord ,uppdukat för frukost, med Jocke i knäet på Snapchat.  Varför plågade han ens sig själv med att kolla? Nu var hans tankar i alla fall bekräftade. När han väl tänkte efter var det ju inte ovanligt att Simon sov över. Var väl bara det att Tobias fick en annan känsla av det nu när sett hur Benjamin var. Bara att han obekymrat lagt sig i sängen första dagen liksom. Varför började han bry sig nu? Då han aldrig gjort det förut? Tobias fick helt enkelt erkänna det. B.Danielsson hade satt klorna i honom, hårt. Så, vad borde han göra nu?

”Ska jag hjälpa dig att skriva?”
”Ja”
Ljudet av tvättmaskinen dränkte hans mesiga svar. Tobias och Klara satt på det gråa linoleumgolvet i tvättstugan. Såg på när Tobias sängkläder snurrade runt inuti trumman. Besegrat räckte han sin mobil till Klara. Hennes långa naglar knattrade mot glaset när hon frenetiskt skrev. Det tog längre tid än väntat.  Tvättmaskinen hann bli färdig och han var precis klar med att slänga in allt i tumlaren då Klara visade upp meddelandet.

Efter helgen känns allting wierd och jag känner mig osäker på vart vi står? För jag gillar dig jättemycket. Tror det blev rätt uppenbart. Hur känner du? Fattar om du inte kan komma med något rakt svar men vill ändå att vi pratar om det. Jag har så mycket på gång och vill inte att något mellan oss ska vara osäkert. 

”Får jag skicka?”
Tobias nickade i synk med tummlarens pip när den startade. I stort behov av energi gav han Klara en stor kram och hon kramade honom tillbaka. Han fattade inte hur hans humör kunde ha gått från sjunde himmelen till att ha störtat ned i någon mörk äcklig gegga. Nervositeten över vad Benjamin skulle svara ville han inte ens tänka på.
Tvätten hann bli hopvikt och instoppad i garderoben. Fika bestående av skinkmackor och te serverades hemma hos Klara då Tobias inte orkade laga ihop något. Det han hade hemma var oump, sötpotatispommes och bea vilket kändes alldeles för jobbigt att laga ihop.
Svaret från Benjamin kom någon timme senare då de krupit ihop i soffan för fortsätta se Merlin. Klara som lutat en kudde mot hans ena arm stönade smått till när Tobias flög fram mot telefonen likt en projektil när den lös upp.

Benjamin: Oj, är det okej att jag ringer sen? Jag  vill inte ta det i text. Är lite upptagen med en viktig grej.

”Tobias vad är det?”
Tungan hade slagit knut på sig själv, vad var det här? Oförmögen att göra något annat än att stirra på svaret så tog Klara mobilen ifrån honom. Svordomarna som flög ur hennes mun var inte nådeliga. Hennes blixtrande blick och hopdragna ögonbryn var ungefär som Tobias kände sig inombords. Vad han önskade att han också kunde skrika och gorma. Istället bet han ihop käkarna så att de gjorde ont och knogarna vitnade där han höll dem i knäet.
”Vafan, seriöst?”, spottade hon fram.
”Nä men…”, Tobias hann inte långt med sitt mumlande innan Klara avbröt honom.
”Vilket ruttet svar”
”Han vill ju att vi ska prata sen i alla fall, han kan jobba på Max?”, varför kändes det viktigt att försöka finna en bra förklaring? Hjärtat och hjärnan hade en evig kamp om vad Tobias skulle tro. Vem som skulle vinna visste han inte.
”Tobias, snälla… oavsett så förtjänar du ett bättre svar än så”, Klaras röst var mjuk och hon la en arm om honom.
”Jaaa”, suckade Tobias och ryckte tafatt på axlarna. ”Finns kanske en vettig förklaring, kanske..”
”Vad tänker du på?”, Klara lättade sitt grepp när Tobias makade sig längre från henne.
”Jag känner på mig att det kommer bli som alltid, jag är ALLTID den söta snälla kompisen, som en fucking hundvalp”, mumlade Tobias och när han väl yttrade orden kände han hur väl de överensstämde med hans tankar.
”Men…”, började Klara men Tobias reste sig upp.
”Nä jag pallar inte, förlåt Klara, men jag vill hem”, han ville andas frisk luft, tänka ifred, Klaras molande om att Benjamin avsikter var av osäkerhet gjorde allting bara värre.
 Klara suckade djupt, men nickade, förstod hon? ”Ring mig om det är något”
”Ja”
”Vad som helst Tobias”
”Jag vet,tack"

”Hej då”

Väl ute så drog han in den bitande kalla luften ner i lungorna. Tobias visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville inte hem, han vill inte ner till stan, han ville bara försvinna från jordens yta. Satans, jävla helvete! Det kändes som att något brustit i honom och ersatts med mörker och äckliga klibbiga tankar. Gröpte ur hans innersta väsen och ersatte hans tankar till brus om hans eget misslyckande. Såklart Benjamin inte var intresserad, varför skulle han? Vad i Tobias var intressant nog att bli kär i? Ingenting… Han var en rollspelande liten mes som inte alldeles nyss fått sin första kyss, en fylle kyss, och ett fylle ligg. Kanske det han dög till.  Och hur less han var på obesvarad kärlek. När skulle det bli hans tur att faktiskt hitta någon som gillade honom lika mycket? Benjamin kanske bara skrev och var med honom för att han tyckte synd om honom? Nej, nu var han extremt orättvis mot Benjamin.
 I ren frustration satte sig Tobias ned på närmaste bänk och tog lugna och djupa andetag. Inget hjälpte att börja spiralen av dåliga tankar. Den skulle bara dras åt runt honom, pressa ihop lungorna och ge honom panik.
Nu när han väl gått ifrån Klara kände han ensamheten pocka och att kanske egentligen inte ville vara ensam. Samtidigt ville han vara själv. Borde han skriva till Benjamin? Nä, lika bra att invänta när han hade tid. Alla tankar barra tumlade runt inom honom. När skulle han få lite lugn och ro? Han pallade inte att känna mer just nu.
Det slutade med att han gjorde som han alltid gjorde när det kändes piss och han inte ville tänka. Han pluggade in hörlurarna och började lyssna på Harry Potter, första boken. Om han ville försvinna någonstans då kunde han lika gärna göra det på Hogwarts. Kaoset fick vänta, åtminstone ett tag. När ljudboken väl var igång började han att gå, förbi ålidhems centrum och förbi sjukhuset. Han sprang nästan igenom Östra station. Bara för att inte få slippa minnas hur nervösa de varit vid den där jävla perrongen.
Vid älven saktade han inte ner. Gruset sprättade kring skorna. Det kändes som att han var tvungen, fort skulle det gå, fort, benen skulle få mjölksyra och bröstet krampa. Fan vad han inte pallade det här. Benen jobbade och hjärtat slog så hårt att det bultade i öronen. Älven var dock fin och återspeglade den eldröda himmelen. Måsarna som åkte snålskjuts på strömmen njöt i stora drag. Det kändes nästan hånfullt att allting såg så fridfullt ut när han själv kände sig som en orkan, ville skapa kaos och oreda. Uppströms ersattes älven till grusväg och fält med hästar. Uppförsbackar och nedförsbackar. Skogsdungars som skulle varit full med småkryp om det varit några grader varmare.
Tillslut orkade inte benen längre, och han vinglade till. Alla fält skogar hade tagit slut och han var nu vid den snövita kyrkan på Umedalen. Solen gassade inte längre  och den svala  kvällsluften kylde ned hans svettiga kropp. Det var skönt att vara så trött. Tobias damp ned på närmaste busshållplats och slöt ögonen, tog djupa andetag.
”Hej, vad gör du här?”
Tobias rycktes bort från Profesor Snapes trolldryckslektion och tvingade sig att komma tillbaka till verkligheten. Där framför honom stod Tanja och såg lite snett på honom. Det svarta håret var uppsatt i en hög slarvig knut och av hennes outfit att döma så hade hon varit på något lite mer högtidligare. Vingsminket var som alltid knivskarpt.
”Jag bara, hamnade här”,sa Tobias lite dumt. ”Du själv?”
”Min brorson döpets idag”, Tanja rätade till sin guldring i näsan och satte sig bredvid honom. ”Nu ska jag hem”
”Jag, med”, suckade Tobias och kliade sig i nacken. ”Hade ni trevligt?”
”Jovars, det var ju gulligt och fikat var gott, det klassiska, för trevligt,  brorsan bjöd på middag också”, log Tanja och himlade lite med ögonen. ”Skulle stannat längre om det inte varit så  att jag måste ta tag i C-uppsatsen”
”Vad drygt”, var det enda Tobias fick fram.
”Ja, snart skriver jag BAJS på alla sidor jag inte färdigställt, kommer inte bli någon skillnad från vad jag annars skrivit”, sa hon och slog ut med armarna.
Det fick Tobias att fnissa till. ”Så illa alltså?”
”Så illa känns det”
De hann inte prata mer innan deras buss stannade in och Tobias reste sig på  gelében. Om Tanja uppfattade någonting konstigt med honom så  visade hon det inte. Busskorten blippades och de tog första bästa plats och Tanja fortsatte berätta hur det gick med C-uppsatsen. Bussfärden var inte lika plågsam när hon var där och i princip tvingade honom att tänka på annat. De diskuterade gemensamma vänner, spexet, medeltidsveckan som Tanja tydligen skulle åka på. Samtalet om medeltid var inte svår att drömma sig bort i. Värme, Gotland,  ringmuren, facklorna i Kapitelhusgården.  Loke som spelade sina sånger. Alla glada människor, Trix och deras eldshow. Allt det fick det äckliga och klibbiga att tränga tillbaka in i sina sprickor som skapats inuti honom. Bättre än vad Harry potter gjort.
De hoppade av bussen. Tanja borde svängt av åt motsatt håll men istället fortsatte hon i samma riktning som Tobias. Bedyrande om att hon var tvungen att köpa något på Coop för att underlätta allt pluggande. Han sa inte emot, sög in varje stund av bra energi Tanja utstrålade.
”Ska inte du med till Gotland? Jag vet att Daniel har plats i deras stuga”, sa Tanja glatt och höjde menande sina ögonbryn.
”Hade varit jättekul, men har inte råd i år”, sa Tobias och slokade lite med axlarna
”Typiskt, hade varit kul att ha dig med”, sa hon i en dramatisk suck. ”Nåväl, får väl stå ut med mina andra män”
”Pfft!”, Tobias log och skakade på huvudet. ”Nästa år…”
De hade kommit fram till en korsning då de var tvinga att skiljas åt, om Tanjas historia skulle kunna hålla. Tobias var redo att  ta avsked när Tanja ställde sig på tå för att kunna lägga armarna om hans axlar och krama om honom ordentligt. Det var så välkomnande i stunden, mer än vad hon nog kunde ana. Tobias pressade henne mot sig och gav henne en björnkram.
”Vi ses, ta hand om dig ordentligt Tobias”, sa hon mjukt rakt in i hans öra.
Tobias hann inte reagera innan hon leende vinkade honom hej då och försvann bort mot tegelhusen. Något som liknade ett skratt undslapp hans läppar och smått fåraktigt rörde han sig hemåt. Tanja hade varit en skön paus men han stålsatte sig för det han var tvungen att göra när han kom hem, och han gillade det inte alls. Benjamin skulle inte komma undan, Tobias skulle ringa.

Madrassen låg fortfarande på golvet, han hade inte orkat fixat något med det än. Lite barnsligt sparkade han på den innan han satte sig ned i sängen. Frustrerat drog han handen över ansiktet och genom håret innan han tog upp mobilen. Fortfarande inget liv från B.Danielsson. Vad i hela…?. Fingrarna rörde sig nästan självmant när han sökte fram Benjamins nummer och klickade på grön lur. Det gick kanske tre signaler innan Benjamin svarade.
”Hej Tobias, förlåt att jag inte… det har varit fullt upp här”, Benjamins röst lät svävande, ofokuserad. Det snördes åt i bröstet för Tobias insåg att han saknat den, trots att det bara var en dag sedan.
”Hej”, mumlade han i brist på annat, egentligen skulle han vilja säga mer men glömde bort hur tungan fungerade. Hur fick en fram ord´?
”Hur har dagen varit?”, fortsatte Benjamin, som om ingenting, som om allting var normalt, att de var normalt.
”Okej, var på universitetet och sen har jag tvättat lite, du?”, varför svarade hans ens på det där?
”Nä, tagit det lugnt med Jocke på förmiddagen och sen, ja blev det kaos orkar inte gå in på det”
”Okej…”, så himla vagt svar Tobias kunde nästan bli arg.
”Du, angående det du skrev tidigare”
”Ahh?”
”Alltså, om jag kunnat styra mina känslor hade jag för att inte göra dig ledsen… Tobias?”
De orden gjorde så ont. De mörka och klibbiga rördes runt i honom, under huden, i magen, överallt. Såklart, skulle han förväntat sig något annat eller? Nej, vad fan trodde han?
”Du har gjort mig jävligt förvirrad och gett mig otroligt dubbla budskap”, Varför kändes det så svårt att faktiskt säga som det var? Något i  honom protesterade så hårt. Om han ville behålla Benjamin som vän var det inte läge att vara sur. Men nu var han sur… och Benjamin skulle tvingas fatta att han var besviken och förvirrad. Fast Tobias fick väl skylla sig själv som hoppats på något…
”Ja, fan, så jävla dumt”, fortsatte Benjamin medlidsam, som om han uppriktigt var ledsen över vad som hänt.
”Det kan man ju säga”, Tobias visste inte vem som talade ur hans mun, han kände inte igen sig själv i de orden.
”Fan, snälla, kan vi fixa det här?”, desperationen i rösten var så påtaglig , bröstet snördes åt och Tobias fuktade sina läppar.
”Jag vet inte Benjamin, varför gjorde du det?”
”Jag vet inte, ärligt, på söndag mådde jag piss för det kändes som att jag utnyttjat dig, känslan blev värre när vi sa hej då på perrongen, så atte, ditt meddelande kom inte som en chock och fan mår så jävla dåligt ”, Benjamin lät ledsen, ångerfull, allt som den borde vara ”Det sista jag vill är att såra människor, såra dig,”
”Jag vet, fast du har ett dåligt sätt att visa det på”, Tobias hade aldrig hört sig själv så hård.
”Shit, alltså snälla, förlåt, fan”
”Jag har inget mer att säga dig för tillfället, jag behöver en paus”
”Det förstår jag,det suger, men jag fattar, ring om det är något, vad som helst, för fan jag vill inte förlora dig som vän”
”Hej då Benjamin”
”Hej då, vi hörs, ta hand om dig”
”Ta hand om dig”
Inte förrän Tobias tryck av samtalet kände han att kinderna var våta. Förvånat strök hand handryggen över dem, grät han? Det här var ju inget att gråta över. Fan känslor gick ju inte att styra, det var inte Benjamins fel, eller hans fel. Situationen sög bara. Det sög, sög så hårt. Hade han varit för hård mot Benjamin? Som sagt det var väl inte riktigt hans fel heller? Fast nä, Tobias pallade inte att vara snäll och mesig när han kände sig så.... bestulen på något han inte riktigt kunde sätta fingret på. Tur nog så hade det ändå inte gått så långt.Fan, han var några erfarenheter rikare och… det var okej, han var okej.


Tanja: Hej tog du dig hem ordentligt? 
Tobias: Jadå, det gjorde jag. Köpte du något socker?
Tanja:  Näe, bakade muggkaka som kompensation, här fan ska det skrivas!
Tobias: Jag hejar på dig!

Klara: Pratat med Banjmin?
Tobias: Ja, vi ska ta en paus.
Klara: Okej, hur mår du?
Tobias. Helt okej, faktiskt… tack för att du frågar
Klara: Bra det i alla fall? 
Tobias: Klara, jag mår bra, it’s fine… Hälsa Daniel.
Klara: Han hälsar tillbaka.